Skyttmon
Skogshistoria 1750 - 1998

Del 1
Del 2
Del 3

Skyttmon är en relativt sent etablerad by vid Ammerån i östra Jämtland. Som så många andra byar i Jämtland upplevde byn sin storhetstid under det sena 1800-talets stora skogsavverkningar och den därpå följande jordbruksexpansionen under första hälften av 1900-talet.

Syftet med föreliggande arbete har varit att undersöka skogsmarkens användning i Skyttmon från 1751 till idag. Jag har därför försökt beskriva skogstillstånd och skogsbruk under tre perioder i byns historia; 1751-1837, 1838-1914 samt 1915-1988. Indelningen grundar sig på att skogen har haft olika betydelse och påverkats på olika sätt under dessa tre perioder. Under den första perioden var skogen, och skogsmarken en kompletterande resurs för jordbruket och utnyttjades endast till husbehov. Under den andra perioden inleds virkesförsäljningen från byn och virkesförrådet exploateras. Under den tredje perioden övergår man till ett långsiktigt skogsbruk med nya metoder.

Förutom denna beskrivning har jag också velat svara på frågan varför bönderna i Skyttmon inte sålde sin skogsmark under slutet av 1800-talet, och vad detta fick för konsekvenser ur ekonomisk och biologisk synpunkt.

För att genomföra detta arbete har jag i första hand studerat källmaterial som behandlar byn. Jag har också intervjuat ett antal skogsbrukare i byn. Dessutom har jag utfört ett mindre fältarbete för att få en uppfattning om dagens skogstillstånd och de naturliga förutsättningarna för skogsbruk på byns mark.

Min strävan har hela tiden varit att ha byn som utgångspunkt, eftersom den länge utgjort den sociala och ekonomiska enheten för jord och skogsbruk.


Skyttmons geografi

Skyttmon är enligt skattläggningen 1791 beläget 28 mil från Sundsvalls stad, 11 mil från Ostersunds nya stad, 19 mil från Gustafs och Carlbergs koppargruva(Huså), 11 mil från Frösö marknadsplats samt 4 mil från Hammerdals sockenkyrka. Beskrivningen står sig än idag, även om samtliga avstånd blivit något kortare p g a att vägarna dragits rakare.

Byn, som omfattar knappt 7000 ha, ligger på nordöstra stranden av Ammerån vid Härbergs och Skyttmoselet. Placeringen vid stranden av Ammerån kan kanske förklaras med den goda tillgången på bra slåttermark runt Skyttmoselet, och att det förmodligen var den bästa platsen där man kunde finna mark lämpad för åker vid etableringen på 1750-talet. Byn får därigenom ett helt annat utseende än de äldre byarna i området, Fyrås, Solberg, Ede m.fl. som ligger högre med vid utsikt. Dessa byar ligger på randen av det jämtländska kambrosilurområdet (Högbom 1920).

Topografin runt byn är ganska kuperad och tillhör urbergets rutplatålandskap, med ett flertal relativt branta berg bl a Fyråsberget och Borgberget. Eftersom byns mark ligger på båda sidor om Ammerån får man en känsla av att Skyttmon ligger i mitten av en ganska flack dal med långa sluttningar ner mot Ammerån. Nerströms Skyttmoselet vidtar Borgforsarna, en forssträcka på c:a tre km med en fallhöjd på 40 meter, den längsta forssträckan i Ammerån (se karta bil 1).

Berggrunden består i första hand av äldre urbergsgneiser och graniter. Jordarterna varierar från isälvsavlagringar i form av sand och grus längs Ammerån till sandiga och sandigmoiga moräner högre upp på sluttningarna (Högbom 1920). Vissa områden är mycket blockrika t ex runt Fyråsberget, Sönneråberget och Klumpen. Vid isavsmältningen efter den senaste istiden fördes kalkrikt kambrosilurmaterial norrifrån i sydostlig riktning och deponerades på olika platser längs Ammerån. Därför kan man idag finna lokaler av extrem högörttyp och extremrikkärr på vissa platser i byn (Dalborg & Olsson 1975)

 

1750-1837
Skyttmon etableras

Byarna Skyttmon och Aspnäset, som sedermera slogs ihop till en by. Skyttmon, etablerades under perioden 1751-1759. Om bosättningen skedde på enskilt initiativ eller om det var kronan som upplät mark för bosättning i det som då var ödemark är inte klart. Byns etablering föregicks emellertid av en noggrann undersökning eftersom marken tidigare var Solbergs, Fyrås och Vikens avradsland, d v s mark som bönderna i dessa byar fick nyttja som extra utmark för slåtter, bete, jakt och fiske. Undersökningen fastslår bl.a. att det vore lämpligt att låta nybyggare själva välja lämpliga boplatser inom det stora området. "Skulle Höga Öferheten tänkas tillstädja många af och an vankande huslösa att på sådane orter få sökja sig rum, så blefvo väl sådana ödemarker no grannare undersökta och platserna af dem sjelva angivna" (LMS Gävle). Att det var avradsland innebar att det inte ingick i byarnas skattejord utan "arrenderades" av kronan mot en särskild avgift. 1750 uppgick den till 5 riksdaler och 20 öre per år (Tideman 1750).

Under 1700-talet var intresset stort för att öka statens skatteintäkter genom nyetablering av skattehemman. Henning Tidemans avhandling från 1750 om Jämtelands afradsland ger klara besked om att det fanns ett politiskt intresse att på ett bättre sätt utnyttja de i Jämtland vanliga avradslanden. Han avslutar sin uppsats med att framhålla att om man kunde öka antalet skattehemman så skulle det lända "kronan till styrka, och landets inbyggare till märkelig förkåfring" (Tideman 1750). Naturligtvis var inte de tidigare "ägarna" till detta stora område så förtjusta i att lämna det ifrån sig, vilket ledde till många och långdragna processer i samband med avvittringen. Dessutom hade bönderna arrenderat ut en del av marken i andra hand till ytterligare en by.

Det tog hela nio år, från 1751 till 1759, innan nybyggarna i Skyttmon kunde känna sig säkra på att de verkligen hade laglig rätt att bruka sin mark (Hemmingsson 1980). Etableringen innehöll också ett annat viktigt moment nämligen frihetsår från skatt under den tid det tog att uppodla marken. De sex nybyggarfamiljerna som bosatte sig i byn fick mellan 10 och 18 frihetsår fr.o.m. 1758. Tvisterna om äganderätten, som inte bilades slutgiltigt förrän vid skattläggningen 1791, ledde till att frihetsåren förlängdes. Man ansåg att "de med avradslandets förra innehavare och flera angränsande, om slåtternyttigheterna råkat i tvist, som hindrat arbetet och mattat nybyggarna, vilka under sådan omständighet, icke heller på nyodlingen kunnat använda det yttersta av sin ringa förmåga" (BA Skyttmon).

På 1700-talet var jordbruket den huvudsakliga näringsgrenen i Jämtland. Möjligheterna att bedriva ett framgångsrikt jordbruk i Skyttmon måste ha ansetts som relativt goda. Inventeringen som utfördes före etableringen gav följande resultat (LMS Gävle): 449 lass hö kunde bärgas årligen, fisket i Ammerån var tillräckligt för husbehov, och mark som kunde uppodlas till åker fanns, om än i ganska begränsad omfattning. Den goda tillgången på slåttermyrar, både myrar som utnyttjats av avradsbönderna och tidigare outnyttjade myrar, ingav nog förhoppningar hos nybyggarna. Den odlingsbara åkermarken uppgick till 46 tunnland och 16 kappland (22 ha) och klassificerades som "grof röd sand med lös botten"(LMS Gävle).

Samtidigt måste det ha varit svårt att komma till en obebodd plats och röja mark för hus, åkrar och slåtter. I Fale Burmans anteckningar om Jämtland från 1790-talet omtalas att det rådde missväxt under åren 1770-72,-77,-78,-80 samt -84. Visserligen kanske det inte var så illa som under "storsvartåret" 1696, men de åren måste ändå ha varit svåra för de nyinflyttade bönderna i Skyttmon. Även prosten Jonas ]ngman i Hammerdal skriver: "Missväxtår inträffa, tyvärr, ofta." Som orsak till detta anför han närheten till fjällen och stora myrområden som ger nattfrost under sommaren. 1812 rådde enligt honom missväxt och då gjordes flera försök med nödbrödsämnen. Dock fann man inget så tjänligt som barken från unga tallar (Sockenbeskrivningar).

Jordbruket på 1700-talet i Jämtland bedrevs som tvåsäde d.v.s. på halva åkern odlades korn och eventuellt lite råg och resten låg i träda (Renthzog 1984). Foder till djuren kom nästan enbart från naturliga slåtterängar, som myrar och översvämningsmarker längs Ammerån. Utnyttjandet av dessa livsviktiga slåttermarker ledde till många rättsliga processer både inom byn och mellan byn och grannbyarna (SA Skyttmon). Mängden hö man kunde bärga avgjorde antalet djur man kunde ha över vintern, vilket bestämde mängden stallgödsel, som i sin tur påverkade hur stor skörden på åkern blev. Den andra livsviktiga komponenten i självhushållet var fisket, där man genom insaltning och surning fick en hållbar proteinkälla för vinterns behov. Det är därför inte utan skäl som dessa två frågor, slåttermark och fiske, utgjort de vanligaste tvisteämnena i domstolsprocesserna under den här perioden (Bylund 1956).

I början av 1760-talet bodde sex familjer i Skyttmon; Mats Jakobsson, Sven Svensson, Pär Rasmundsson, Mats Pärsson, Jöns Hindricksson och avskedade ryttaren Anders Dahl. (SA Skyttmon). År 1760 överlåter Pär Rasmundsson halva sitt jordbruk till Sven Svensson mot.40 riksdaler silvermynt eftersom han inte orkar hålla gården i stånd. Vid hans och hustrun död ska hela gården övergå till Sven Svensson och hans barn. Troligen var Pär Rasmundsson och hans hustru Karin Eriksdotter gamla redan när dom flyttade till Skyttmon. Dessutom var de barnlösa och oroliga för att inte kunna betala skatten när skattefrihetsåren var över. Detta kan kanske spegla en del av svårigheterna nybyggarna måste ha haft när de etablerade byarna Skyttmon och Aspnäset.

Skogstillståndet


Det är omöjligt att idag på ett mer detaljerat sätt rekonstruera byns skogstillstånd för 200 år sedan. De källor som finns är inte särskilt precisa, och alltför många olika faktorer har påverkat det dynamiska system skogen utgör för att man via dagens skogstillstånd ska kunna göra några säkra analyser. Trots detta är det iallafall angeläget att försöka antyda hur byns skogsinnehav såg ut under perioden 1750-1838.

Undersökningen från 1751 som föregick Skyttmons etablering beskriver skogstillståndet på följande sätt; "Skogen har för sin aflägsenhet, och mindre nödvändighet aldrig kommit att afhuggas eller nyttjas, derföre der nu och finnes af ansenligt groft och härligt timber och sågskog, såsom och smärre
masteträn ibland...." (LM Östersund).

Lantmätaren Gabriel Esping, som utförde undersökningen, fortsätter också med att säga att om Ammerån och Indalsälven vore flottbara så skulle man kunna utnyttja dessa skogstillgångar. På den karta som upprättades vid undersökningen kan man se att skogstillståndet förbättrades ju närmare byn man kommer. En rimligtolkning av detta bör vara att de tidigare ägarna av marken, bönderna i Solberg, Fyrås och Vikens byar, ej utnyttjade skogstillgångarna vid Skyttmoselet p g a avlägsenheten. Syftet med innehavet var nog i huvudsak att försäkra sig omslåttermyrar och att hålla grannbyarna på avstånd (Salvelsen1919). Byggnadsvirke, vedbrand, tallbark m m togs så nära byarna som möjligt och man kan anta att skogen var ganska hårt exploaterad runt dessa byar, speciellt med tanke på att de existerat under minst 1000 år (Sundström muntl.).

1791 skattlades Skyttmon varvid man även kommenterade skogstillståndet: " Skogen består måst af Tall och någon Gran på moar och uti dälder men ingen björk eller lövskog ej heller kan här göras någon avsalu af skogen dock är han tillräcklig till husbehofstarven" (bilaga 3),(LM Östersund).

Källorna ger som synes ganska vaga beskrivningar av skogstillståndet. Det förefaller emellertid som om skogsmarken inte var utnyttjad av människan tidigare. Den viktigaste ekologiska faktorn, förutom människan, som påverkat skogsekosystemen i Norrland är elden (Zackrisson 1977). Stora delar av byns skogsmark präglas av att de brunnit regelbundet fram till 1900-talet. Med hjälp av dendrokronologiska studier har jag funnit att en skogsbrand brände av ett stort område runt Skyttmoberget ungefär år 1834. Vid branden dödades förmodligen de flesta träd samtidigt som markvegetationen brann upp. Vissa större tallar överlevde dock och kunde ge upphov till en föryngring på den avbrända marken.

Det är troligt, utifrån den struktur dagens avverkningsmogna bestånd uppvisar, att de torrare skogstyperna, som också dominerar inom byn, brunnit minst en gång per århundrade. På dessa marker kan man förvänta sig en naturlig skog av ungefär följande utseende; stora tallöverståndare som överlevt en eller flera bränder och som också vuxit upp efter en brand i tätt förband, undervegetation bestående av olikåldrig tall och granskog eventuellt med inslag av björk. Dessutom bör torra träd och lågor ha varit vanliga. Detta får ses som en generell bild av skogstillståndet på dessa marker. Naturligtvis var skogen mycket heterogen och varje del av skogsmarken präglades av lokala markförhållanden, mikroklimat, brandintensitet, brandintervall m.m.

För att få ett konkret, exempel på skogens utseende på dessa marker har jag undersökt ett område strax väster om byns mark, där skogen är mycket lite påverkad av människan. Beståndet ligger vid Lillfurusjön, två km sydväst om Skyttmoberget. Beståndet kan karakteriseras som en naturskog där inga avverkningar skett under 1900-talet p.g.a. samägande. Inom beståndet finns tallöverståndare i ett ganska regelbundet förband, ca 300/ha. Höjden varierar mellan 20-26 m och åldern är drygt 200 år. De överlevde branden 1834 men nästan samtliga blev skadade och uppvisar idag 2-3 m långa brandljud på stammen. Dessutom finns ett underbestånd av mindre tallar och granar som uppkommit efter branden men som vuxit långsamt p 9 a tallöverståndarna. I beståndet finns också 20-30 torra brandskade träd per ha (tab 1).

 

H100: T18
Grundyta: 25 m/ha
Volym: 200m3sk/ha
Överståndare Underbestånd
Gy-vägd medeldiameter 35 cm 10 cm
Gy-vägd medelhöjd 25 m 10 m
Ålder 210-230 år 0-150 år
Trädslagsblandning/tall/gran/löv 10,0,0 4,5,1

Tabell 1. Beståndsdata Lill-furusjön.

Jag tror att detta bestånd kan tjäna som "typskog" om man vill få en uppfattning om hur skogen på byns torrare marker kan ha sett ut på 1700-talet).


Granskog dominerade förmodligen på fuktigare områden där brandfrekvensen var låg, t ex i bäckraviner som Grundsvabäcken och på utströmningsområden i sluttningar. Hur denna skog kan ha sett ut är svårare att gissa sig till men antagligen växte där virkesrika granskogar. Under 1900-talet har man avverkat några granbestånd vid Laxsjön som inte tidigare varit utsatta för skogsbruk och de har haft virkesvolymer på upp till 800 m3sk/ha. Torsten Eriksson i Skyttmon berättar att vissa granbestånd var så täta och grova "att man nästan inte kunde gå in i dom med ryggsäck på" Även dessa bestånd bör ha varit olikåldriga och haft gott om torra träd och lågor.


Skogsbruk

Under perioden 1750-1837 brukades byns skog som utmark i ett till största delen självförsörjade jordbrukssamhälle. Det innebar att man utnyttjade skogsbetet, tog ut husbehovsvirke och eventuellt brände tjära för husbehov. 1764 inspekterades nybyggena och då hade varje gård timrat de nödvändigaste byggnaderna. Boningshusen var 7-8 meter långa, 6 meter breda och 2 meter höga. De flesta bönderna hade både fähus och stall. Alla hade kornlador. På en gård fanns dessutom en liten bastu för spannmålstorkning (BA Skyttmon). En försiktig uppskattning av behovet av virke till dessa hus ger vid handen att för varje hus krävdes åtminstone 10 m3f timmer i dimension 30 cm f topp och 6-7 m långt. Då det i byn fanns 35 timrade hus bör virkesförbrukningen för att uppföra dessa utgjort ungefär 350 m3f~ som tagits ur byns skog åren 1751-1764. Det virke man helst valde att timra med var på rot torkad tall, s k "rask" (Molin muntl.). "Rasken" var beständig och lättransporterad. Dessutom var överblivna bitar lämpliga som ved eller lysstickor.

Inhägnader, gärdesgårdar och ved har också krävt virke. En undersökning i Värmland från 1920-talet visade att behovet av virke för varje person uppgick till 4,5 m3f (Wahlgren & Schotte 1928). Antagligen var man mer virkesslösande under 1700-talet och därför var kanske 6 m3f en rimligare mängd (Kardell 1988). I byn bodde c:a 30 personer under perioden och den årliga förbrukningen av husbehovsvirke kan då skattas till 180 m3f. Dessa kvantiteter kan jämföras med dagens årliga tillväxt på 14 000 m3sk och ett virkesförråd på 526 000 m3sk (SVS Östersund). Skogstillståndet var knappast sämre på 1700talet än vad det är idag och därmed bör inte huggningen av husbehovsvirke ha påverkat skogen i nämnvärd omfattning.

Verksamheter som kan ha påverkat skogstillståndet var upptagande av svedjor på skogen och brännande av fäbodland. Svedjor för att odla råg kan ha förekommit, speciellt innan man hunnit uppodla riktiga åkrar. Svedjor har alltid setts med oblida ögon av myndigheterna, men har ofta utnyttjats som en möjlighet att få ett tillskott av brödsäd, rovor och potatis under svåra tider (Kardell 1980). De arealer det kan ha varit fråga om bör dock ha varit små, maximalt några halår, och legat nära byn. Risken med svedjor var att elden kunde sprida sig och därmed påverka större arealer. Bränning av fäbodland kan också ha påverkat byns skogsmark. 1765 beslöt riksdagen att Jämtlands allmoge hade rätt att bränna fäbodland (Burman). Bränningen syftade till att förbättra sommarbetet runt fäboden och den skedde nog både med och utan lagens stöd eftersom det var, svårt att kontrollera. Ingen kunde ju gärna veta om en skogsbrand var anlagd eller naturlig. Vid mitten av 1700-talet fanns en fäbod och vid skattläggningen 1791 hade antalet utökats till tre (se, karta ). År 1752 dömdes två av nybyggarna till 28 dagars fängelse på vatten och bröd på Frösö fångahus då de befanns skyldiga till att ha åstadkommit en skogsbrand året innan. Branden skadade "grovskog" till ett värde av 50 daler silvermynt och elden spred sig en mil norrut in på Ede byamäns afradsland (LSA Ostersund).


Det finns inga säkra belägg för att man försökt sälja sågtimmer eller bjälkar från byn under perioden. Både lokal sågning av bräder och försäljning av handbilade bjälkar förekom dock i östra Jämtland under 1700-talet (Burman, Sockenbeskrivningar). Ammerån var från Skyttmon ner till Indalsälven stenig med många forsar och det var förmodligen skälet till att man inte kunnat utnyttja sin skog till försäljning av virke. Fale Burman omtalar dock att "Öravass och Kilsboerne har börjat flotta timmer i Amra - Stenmon ärnar börja" (Burman). Öravattnet och Kilen ligger nära Skyttmon och man kan nog på goda grunder anta att Stenmon och Skyttmon är samma plats. Detta visar att det fanns idéer om att exploatera byns skogstillgångar redan på slutet av 1700-talet.

Under början av 1800-talet fortsätter diskussionen om det lämpliga i att försöka sälja timmer från byarna längs Ammerån, men man konstaterar ånyo att det är ogörligt eftersom Ammerån inte är rensad för flottning (Sockenbeskrivningar). Ett hinder för exploatering av skogen kan ha varit det faktum att den ägdes gemensamt av samtliga bönder i byn. 1821-1829 genomfördes dock lagaskifte i byn med skattetalet som delningsgrund varvid 7 gårdar erhåller vardera 600-800 ha skogsmark (LM Östersund).



1838-1914
Industriellt skogsbruk når Skyttmon

Landsbygdsbefolkningen i Jämtland levde under 1700- och 1800talen på en kombination av jordbruk, jakt, fiske och handel. Jordbruksproduktionen användes i det egna hushållet medan pengar för att betala skatt, köpa nödvändiga varor m m erhölls genom försäljning av skinn, torrfisk, och vilt på olika marknader (Rolén 1979),(Renthzog 1984). Försäljning av virke i form av bilade bjälkar och lokalt sågade bräder har också förekommit i östra Jämtland, men omfattningen var fram till 1830-talet ganska ringa.

Under början av 1800-talet utvecklades sågverksnäringen till en exportnäring och behovet av virke ledde till att olika bolag med sågverk inom det s.k. Sundsvallsdistriktet påbörjade en försiktig expansion upp längs älvdalarna i mellersta Norrland. Det var vanligt att man mutade in egna revir eller områden där man dels försäkrade sig om strandrättigheterna för att kunna flottledsrensa och dels köpte upp virke av bönderna. 1838 inledde Wifstawarv AB uppköp av sågtimmer, spiror (till master m m), och "rötter (för skeppstillverkning) från byarna längs Ammerån. Detta virke flottades i fasta flottar, eftersom ån inte var flottledsrensad, ner längs Ammerån till Indalsälven för vidare befodran till Wifstavarf söder om Härnösand. Bolaget började sin verksamhet som skeppsvarv 1798, en verksamhet som varade till 1870. På 1830-talet inleddes exportsågning av bräder både på Wifstavarf och på bolagets mindre sågverk längs Indalsälven. 1851 uppfördes den första ångsågen vid Wifstavarf (Althin 1948).

Efterhand utvecklades denna försäljning och fler bolag blev inblandade. Under början av 1850-talet inleddes den stora expansionen i Sundsvallsdistriktet och den s.k. "timberfrontiern" nådde mellersta Norrland. "Timberfrontiern" syftar på den front av virkesuppköp i tidigare relativt oexploaterde skogar som den allt lönsammare exportsågningen av timmer medförde (Björklund 1984).

För att på ett rationellt sätt kunna utnyttja skogstillgångarna längs Ammerån började Indalselfens flottningskompani under mitten av 1850-talet genomföra en flottledsrensning i ån. Den innebar att man byggde bommar, länsar och stenkistor samt rensade svårflottade partier i ån (LSA Härnösand). I och med flottledsrensningen kunde man övergå till den enklare lösflottningen. Delägare i Indalselfens flottningskompani var Wifstawarv AB, M. Heffner, Dickson & Co samt Fredrik Bünsow. Bildandet av bolaget föregicks av diverse kontroverser mellan de olika bolagen, men bolagens ombud i byarna ansåg emellertid att man måste samarbeta för att kunna få en fungerande flottning (LSA Härnösand). Genomförandet av flottledsrensningen var dock inte utan problem. För bönderna längs Ammerån var jordbruket och fisket fortfarande den viktigaste försörjningskällan. Rensningen försämrade fisket och risken var också stor att de livsviktiga slåtterängarna längs Ammerån skulle påverkas av ändrade strömningsförhålladen.

Att bönderna tvekade inför dessa rensningar är inte så konstigt, speciellt som även sågverksnäringens företrädare själva tvekade om näringens utveckling. Ingenjör Otto v. Bahr som arbetade åt Indalselfens flottningskompani talar 1860 om "skogsnäringens jemförelsevis korta framtid" (LSA Härnösand).

1883 blev Ammerån allmän flottled d v s Indalselfens flottningskompani överlät ansvaret till en flottningsförening. I samband med detta förbättrades de befintliga anordningarna och dessutom byggde man nya och mer omfattande bommar, stenkistor och länsar för att förhindra skador och underlätta flottningen. Diskussionen om flottningens skadeverkningar hade dock ingalunda avstannat och Skyttmons byamän lyckades t ex driva igenom att de skulle få 100 kronor per år i ersättning för det försämrade fisket i Skyttmoselet. Trots problemen ökade flottningen kraftigt under perioden p.g.a. de ökade virkesuttagen längs Ammerån och biflöden.


Den teknik för skogsarbete som fanns tillgänglig under början av 1800-talet var yxan. Den användes både för fällning, kapning, kvistning och barkning. Vid bjälkhuggning använde man dessutom en speciell täljbila. På 1870-talet började stocksågen användas i östra Jämtland och några årtionden senare kom timmersvansen (Eriksson 1976). För att forsla ut virket körde man med häst och endera "hank" eller stötting. Hankkörningen innebar att man gjorde hål i framändan på stocken eller bjälken och fäste den med ett rep eller kätting i hästens skacklar. Flera stockar kunde då fästas efter varandra. Stöttingen var en kälke som placerades under framänden av stocken medan bakänden fick släpa på snön. Denna metod användes ända inpå 1900-talet i byn, länge efter det att ny transportteknik införts i form av bogslädar och senare getdoningar. Under hela perioden avverkades leveransvirket genom plockhuggning eller s k dimensionsblädning, d v s träd med tillräcklig diameter "plockades" ur beståndet. All föryngring var naturlig.


Virkesförsäljningen från byn

Skyttmoböndernas virkesförsäljning inleddes 1838 då en uppköpare från Wifstawarv AB tecknade leveranskontrakt med samtliga bönder i byn. De sortiment bolaget var intresserat av var bilade bjälkar i längder upp till 12 m och med maximala dimensioner på 38x38cm fyrkant (volym 1,7 m3f) Sågtimmer av tall i grova dimensioner, "skeppsrötter" d v s rotben av tall för skeppsbyg e, och "spiror" d v s ämnen till fartygsmaster (SCA Merlo). Det virke man levererat kom troligen i första hand från mycket grova tallöverståndare som överlevt en eller flera skogsbränder. Därför hade antagligen rotstocken brandljud, stor kärnandel samt mycket tunna årsringar. Sådant virke har levererats från byn långt in på 1900-talet (Molin muntl.). Den årliga levererade kvantiteten var ganska stor och arbetet måste ha tagit en ansenlig del av vintern och våren i anspråk för varje bonde. Av tabell 2 framgår att redan första året levererades 2270 stockar från byn. Medelvolymen på sågstockarna var 0,502 m3tol/stock.

 

År Antal stockar Riks-daler Anm
1838 2270 922 sågtimmer, bjälkar
1839 1157 774 sågtimmer, bjälkar, spiror, skeppsrötter
1840 2088 1022 sågtimmer, bjälkar, skeppsrötter
1841 2000 1109 sågtimmer, bjälkar, skeppsrötter
1842 3256 1645 sågtimmer, bjälkar
1843 2430 1205 sågtimmer, spiror
1844 2192 1130 sågtimmer
1845 4811 2200 sågtimmer
1846 1958 903 sågtimmer
1847 4912 2130 sågtimmer
1848 3771 2257 sågtimmer
1849 140 87 sågtimmer
1850 2034 1197 sågtimmer
1851 2279 2012 sågtimmer, bjälkar
1852 2589 2010 sågtimmer, bjälkar
1853 118 495 sågtimmer
1855 - - -

Tabell 2. Virkesleveranser från Skyttmobönderna
till Wifstavarf AB åren 1838-1855.


De sju bönderna sålde inte lika mycket timmer var, utan kvantiteten varierade från 32 till 432 stockar (SCA Merlo). Förutom virkesleveranserna måste varje hushåll fortfarande hugga sitt behov av husbehovsved till olika ändamål; vedbrand, reparationer, stängsel m m. Metoderna för att hugga allt detta virke var som tidigare nämnts ganska primitiva och krävde en stor insats av arbete.

Det är anmärkningsvärt att virkesförsäljningen var så omfattande vid denna tidpunkt, innan flottningen var organiserad och sågverksindustrin hade kommit igång ordentligt. Bönderna levererade virket vid Borgforshuvudet och avlönades därefter av Wifstawarv för att flotta virket ner till Ammer. Det arbetet avlönades dels kontant och dels genom att bolaget tillhandahöll en viss mängd brännvin, 1838 en och trefjärdedels kanna. 1838 genomfördes flottningen sjätte och sjunde juni, d v s mitt i vårbruket och alla bönder som sålt virke deltog. Virket flottades i fasta flottar, något som måste ha varit mycket besvärligt med risk för förlust av både virke och liv i den strida vårfloden.

Den levererade kvantiteten varierade under perioden 1838-1853. Vissa år såldes mycket virke t ex 1845 och 1847. År 1849 gick antalet ner till 140 stockar. Orsakerna till de fluktuerande virkesleveranserna står väl att finna i samma faktorer som påverkar virkesmarknaden idag; virkespriser, vinterförhållanden och böndernas ekonomiska situation. Av virkesleveranskontrakten framgår att Matts Pehrsson i Skyttmon var byns förtroendeman. Han bevittnade leveranssedlar, tog emot betalning m.m. Han var dessutom nämndeman. Skyttmobönderna förefaller ha varit försiktiga i sin kontakt med Wifstawarv. De tog för det mesta ut betalningen efter leverans och riskerade därigenom inte att efter en svår vinter hamna i skuld hos bolaget. I byarna runt omkring förekom det att bönder blev skyldiga och fick noteringen "bör lagsökas" i leveransboken (SCA Merlo).

Virkesförsäljningen till Wifstawarv skedde utan avbrott från 1838-1853 d v s under 16 år. 1854 saknas uppgifter och 1855 levererades inget virke. Delvis kan detta bero på den avmattning i virkeskonjunkturerna som kom i mitten av 1850-talet, men en viktigare orsak var förmodligen att flera konkurrerande bolag började köpa virke i området (Althin 1948). Några av de bolag som köpte virke i Skyttmon under senare delen av 1800-talet var, förutom Wifstawarv AB, Skönviks AB, Eriksdals AB, Dickson & Co, Moons AB (Sture Nilsson muntl.) Konkurrensen var hård och förutom förhandlingar om priset förekom också direkta gåvor för att försäkra sig om leveranser. 1 1852 års leveransbok för Wifstawarf finns en notering att "Unander lämnat silferskedar till Pehr Mattson och Jöns Hindricksson i Skyttmon" för 1851 års virkesleveranser. Torsten Eriksson i Skyttmon kan även visa upp silverskedar som hans farfarsfar Erik Larsson mottagit från Wifstawarv, en med inskriptionen "Wifstawarfs bolag till Erik Larsson. Han äger också en brännvinsflaska, med årtalet 1841 ingraverat, som han tror härrör från Wifstavarf AB.

Den normala utvecklingen i Norrland under 1800-talet var att skogsbolagen i ett första skede köpte leveransvirke direkt av bönder, därefter började man köpa avverkningsrätter på upp till 50 år för att få ett fastare grepp över virkesleveranserna. Det sista steget, som ledde till att mer än en tredjedel av skogsmarken i Jämtland blev bolagsägd, var att bola en började köpa in hela hemman (Rolén 1979, Eriksson 1976). En av orsakerna till att bolagen ville få ett fast grepp om skogstillgångarna var att den expanderande sågverksindustrin krävde stora investeringar. Dessa investeringar blev alltför osäkra om man inte kunde försäkra sig om långsiktiga och säkra virkesleveranser (Hjulström et al 1955).

Det som skiljde Skyttmon från de flesta andra byar i Jämtland var att man efter de inledande virkesleveranserna inte sålde avverkningsrätter i någon större skala. I byn är endast ett fåtal avverkningsrätter kända och de förefaller hå tillkommit i samband med arvsskiften eller att någon kommit på obestånd (Sture Nilsson muntl.). Bönderna i Skyttmon hade kvar kontrollen över virkesförsäljningen och kunde därigenom få ut mångdubbelt mer för sitt virke. Dessutom fick de löpande inkomster varje år istället en engångssumma. Enligt tabell 2 framgår att man årligen fick ut upp till 2000 riksdaler från virkesförsäljningen, eller i genomsnitt knappt 300 riksdaler per bonde och år. Denna virkesförsäljning måste ha lett till en insikt om att deras skogar betingade ett stort värde och att det skulle vara riskabelt att avhända sig framtida virkesinkomster genom att sälja avverkningsrätter eller skogsskiften. Som tidigare nämnts bör skogstillståndet ha varit mycket gott vid mitten av 1800-talet och följdaktligen var Skyttmons skogstillgångar ett hett eftertraktat byte för virkesköpare.

Någon gång under 1870-talet försökte ett bolag, förmodligen Wifstawarv AB, köpa all skogsmark i byn. Enligt den muntliga traditionen var alla bönder i byn villiga att skriva på kontrakt men kvällen innan det skulle ske gick nämndemannen i byn, Per Mattson (son till Matts Pehrsson), runt och avrådde med motiveringen "är skogen så mycket värd då är det nog bäst att behålla den" (Sture Nilsson muntl.). Den erbjudna köpesumman är okänd men var förmodligen hög med tanke på virkestillgångarna och närheten till Ammerån. Slutresultatet blev att ingen sålde sin skog och bönderna fortsatte att leverera virke.

Skyttmon utgör därför ett märkligt undantag från den allmänna utvecklingen. Det var vanligast att det var de yngsta byarna inom ett område som sålde avverkningsrätter och mark medan äldre byar inte gjorde det (Rolen 1979). Byarna nordväst om Skyttmon, Solberg och Fyrås som är åtminstone 800 år äldre sålde avverkningsrätter i flera omgångar från 1850-talet och framåt och dessutom i ett senare skede även en stor del av skogsmarken. I Skallsjön, en mil nordväst om Skyttmon, såldes all skogsmark med påföljd att byn idag är helt öde. Även den byn är något äldre än Skyttmon.


Del 1
Del 2
Del 3