Stig Andersson


En älgjägare
och hans hund



Många hundägare drog även denna höst ut i älgskogen med stora förhoppningar på unghunden, på att den skulle visa just så bra talanger i skogen som man gått och drömt om. Sedan första jaktveckan är över inser man att det troligen var en nitlott. Den hundvalp man köpte för så där 4-5 000 kronor var en besvikelse.

Här har man cykeltränat och gått långa skogspromenader med hunden, i bland på färska älgspår, kanske har man också kunnat släppa hunden några gånger. Unghunden har visat intresse för älg, kanske den någon gång skällt några skall efter älg, men några ståndskall har det troligen inte blivit. Många unghundar söker upp älg men vågar sedan inte skälla om älgen står kvar, hunden är mentalt för vek.

Under jakten kommer en del jägare dessutom att erfara att hunden är skotträdd. Många ägare till tikar går in för att avla fram vackra och rastypiska hundar med ett utseende som går hem hos domare på hundutställningar. Om hunden jagar är tydligen av underordnad betydelse.

Jag har en känsla av att för så där 30-40 år sedan fanns det fler goda älghundar än idag, trots kortare jakttid och glesare mellan älgarna. De hundar man jagade med på den tiden var sällan några pappershundar utan i regel någon blandning av jämthund och gråhund, i bland även jämthund och stövare.

Här i byn fanns på 1930-40-talet många bra älghundar, men ingen var enligt vad jag vet registrerad. Min första älghund från mitten av trettiotalet var en halvstövare. Denna hund skulle säkert ha kunnat mäta sej med en av dagens topphundar. På tal om hundar som letar igen älg men sedan inte skäller när älgen står kvar, har jag egna erfarenheter.

Jag köpte 1971 en valp vars föräldrar hade fina meriter, fadern tog första pris på jaktprov före två års ålder. Hunden var för ung för att få vara med hösten -71, men visade stort intresse för älg. Hösten 1972 var tiden mogen förhunden att vara med i älgskogen. Det började bra, redan första jaktdagen lyckades jag skjuta en älg för hunden efter ca en halvtimmes fint ståndskall och mina förhoppningar om att få till en bra älghund var stora.

Men efter denna första älg blev hunden mycket aggressiv. Det verkade som han trodde att han ensam skulle ta älgarna, det blev sällan några ståndskall. Det blev i regel några hetsiga skall och sedan gav sej älgen iväg. Sedan kunde hunden följa efter i timmar, man kunde ibland höra några enstaka skall från hunden, men för det mesta var han helt tyst. Visserligen sköts några älgar för hunden av passkyttar senare under hösten, men några ståndskall blev det inte.

Under senare delen av oktoberjakten fick hunden en snyting av en älgko. Efter den händelsen höll sej hunden på ett avstånd av ca 30-40 meter från älgarna, men var fortfarande helt tyst. Före jakten -73 var jag ute med hunden en dag, ute på ett hygge gick en ko med kalv. Hunden hade försvunnit och varit borta ett bra tag. När jag stod i hyggeskanten och tittade på älgarna fick jag se hur hunden smög fram och till baka i skogen innanför hygget, men han vågade inte
fram till älgarna.

När jag senare stötte älgarna följde hunden efter och var borta över en timme. Under jakten 1973 gick jag med hunden i band, han var perfekt som bandhund, visade på långt håll var älgarna fanns om vinden var gynnsam. Men denna jakt med bandhund var en krävande form av jakt med tanke på den svåra terräng vi har här i Skyttmon. Dessutom är det väl så att den finaste form av jakt jag vet, är att få smyga på ett ståndskall.

Inför jakten -74 hade jag lovat mej själv att jag skulle ge hunden en chans till, men sedan skulle hunden bort om han inte bättrade sej. Han hade faktiskt skällt på älg några gånger före jakten denna höst.
Göran och jag hade en ny hund på gång, men denna unghund var bara sju månader inför årets jakt.

Så kom då den jaktdag då allt vände till det bättre och jag fick den älghund jag gått och hoppats på. Första jaktdagen hösten -74 kommer jag aldrig att glömma. Jag startade klockan sex på morronen från en skogsbilväg och skulle gå mot allmänna vägen ca 4 km bort. Någon kilometer längre norrut gick Göran med vår unghund Jack. Det var ganska dimmigt den första halvtimmen men sedan klarnade det upp och solen tittade fram, en svag vind låg på från öster. Efter ca en timme var jag framme hos Åke, en passare som satt vid en hästbasväg mitt inne i området. Några färska visten eller spår hade jag inte sett och hunden fick gå i band hela vägen hit. Åke plockade upp termosen och bjöd på kaffe. Jag band hunden i en buske intill och vi satte oss på en stock vid vägkanten och drack vårt kaffe.

Just som vi fikat färdigt och Åke började stoppa ner prylarna i ryggsäcken, reste sej hunden och tittade spänt opp mot kanten av det hygge vi hade på andra sidan vägen.

När vi reste oss upp såg vi tre älgtjurar komma springande över hygget. Om de fortsatte i samma riktning skulle älgarna komma att passera vägen där vi stod ca 100 meter ifrån oss. En av tjurarna var ca 40 meter före de andra. Just när den var framme vid vägen sköt vi båda ett skott var mot tjuren och den blev liggande mitt i vägen.

De andra två kom aldrig fram till vägen utan vände ute på hygget när de såg den första gå omkull. Vi sköt nu två skott var på dessa tjurar och vi såg hur en blev liggande i hyggeskanten men den tredje försvann in i skogen. Jag tog hunden och gick upp till platsen där älgen försvann och kunde konstatera att den var träffad. Det var blodstänk i löpspåret där den forsvann.

Vi kom överens om att hjälpas åt att ta ur de två älgarna innan jag tog an spåret. Den som låg på vägen hade bara en skovel med sju pinnar. Den andra hade han tydligen brutit av, kanske i slagsmål med någon av de andra tjurarna. Den tjur som låg uppe vid hyggeskanten hade 13 pinnar i kronan och den som försvann verkade vara ungefär lika stor.

Sedan vi tagit ur älgarna och jag fått en kopp kaffe till av Åke var jag redo att börja spåra den påskjutna älgen. Det var ingen svårighet för hunden att följa spåret, man kunde se någon bloddroppe här och där i spåret. Efter ca 300 meter hörde jag hur älgen rusade iväg med ett brak. När jag kom till stället där den stannat upp kunde jag se att det var en hel del blod i mossan, men den hade inte legat. Jag fortsatte att spåra men älgen gick hela tiden undan. Jag hörde flera gånger hur den flåsade ganska långt före mej. Nu förstod jag att jag måste släppa hunden och lita på att den kunde ställa älgen. Jag böjde mej ner och kopplade lös hunden som med några långa språng tog an spåret och försvann upp mot berget.

Nu följde några spännande minuter skulle hunden ge skall eller skulle den skrämma iväg älgen och sedan tyst följa efter. Det var första gången jag släppte hunden på ett blodspår så jag var osäker på hur han skulle klara ut det hela. Men efter ett par minuters väntan kunde jag höra hunden skälla uppe i berget några hundra meter framför mej, ett lugnt och fint ståndskall, ej det vanliga hetsiga skallet.

Det var härligt att åter få lyssna på ett fint ståndskall från en hund med en mycket bra röst som hördes vida omkring. Efter att ha lyssnat en stund började jag gå mot skallet, men jag hade otur med vinden. Tjuren fick vittring av mej och gav sej iväg, men inte fortare än att hunden hade fin kontakt. Nu började ett gångstånd där jag var inom skotthåll flera gånger men fick aldrig läge för skott. Tjuren gick fram genom ett bestånd med ungtall.

Jag såg hornen flera gånger under några korta ögonblick. Jag hade sprungit för att komma runt och få rätt vind och var väl inte så stadig på handen heller. Jag ville se om inte älgen stannade upp så småningom. Jag hade nu följt efter älgen ca en km, och stod uppe på en bergknalle och lyssnade och kunde nu höra att det var fast ståndskall nedanför berget. Nu började jag försiktigt smyga mej närmare skallet och var noga med att kolla vindriktningen.

Efter några hundra meter kunde jag se hunden hoppa fram mellan några smågranar och lika fort försvinna in bakom några yviga större granar. Hela tiden skallade hunden lugnt och fint. Jag förstod nu att älgen fanns bakom de träd där hunden försvann och började försiktigt smyga närmare.

Efter några meter såg jag plötsligt hornen på tjuren mellan några grankvistar och efter att ha stått alldeles stilla en lång stund kunde jag plötsligt se att tjuren tog ett steg fram mot hunden. Jag kunde nu se huvud och hals på älgen, hållet var ca 50 meter och jag går ner på knä och tar sikte på halsen. När skottet smäller välter älgen över på sidan och blir liggande och jakten är över.

När jag kommer fram till tjuren står hunden där och river ragg av tjuren. Jag sätter mej på en stubbe och pustar ut innan jag börjar arbetet med att ta ur älgen. Tjuren är en elvataggare med långt hakskägg och mycket mörk. När jag sitter där kommer hunden fram och lägger sitt huvud i mitt knä och verkar mycket belåten och jag kan inte låta bli att krama om honom och tala om hur duktig han varit.

När jag börjar att ta ur älgen kan jag se att den har en träff framför höger bog, ett köttsar som orsakat ganska stor blodförlust men inga ben var skadade.

Denna första jaktdag hösten -74 började bra med tre fina tjurar på ca tre timmar och jag hade fått en bra älghund som jag hade glädje av under många år. Grej 2 blev en av de bästa älghundar jag haft under mina år i älgskogen. Han hade ett mycket bra sök och det blev i regel ståndskall redan i upptaget, därtill hade han en mycket bra röst som hördes vida omkring.

Synd bara att två år gick förlorade innan det lossnade. Med mycket arbete och tålamod men också med en stor portion tur hade jag en perfekt älghund, en hund som jag slutat hoppas på som löshund under en tid, men som jag sedan hade mycket glädje av under många fina dagar i älgskogen.


 

2003-05-07