Chrysler- Airflow 1934-35 var en av de första bilarna med aerodynamisk design,
en av tidens verkliga lyxbilar. Den här ägdes av Jonas Skyttmo. Bara två bilar
av denna modell importerades till Europa under 1936. Den andra ägdes av kung
Leopold av Belgien.

 

Den bil som kom att sätta världen på hjul var nog T-Forden. Redan år 1895 fick en man vid namn Selden i USA patent på en bil som han kallade Landsvägslokomotivet men den fick inte större framgång. T-forden visades första gången i oktober 1908 och den kom att bli en stor framgång. Första gången den annonserades ut var en fredag och redan under lördagen strömmade beställningar in.

En Ford kostade år 1914 550 dollar men blev efter en tid billigare. I början av tjugotalet kunde man i Stockholm köpa en Ford för 2.800 kronor. Ett sätt att hålla ett lågt pris var att bilen bara såldes i en färg. Henry Ford talade om för alla som ville köpa en bil, ni kan få den i vilken färg ni vill bara ni väljer svart färg.

Den första Ford som kom till Skyttmon köptes 1918 av Markus Mårtensson. År 1919 köpte han (Scripps Booth) en amerikansk bil med starkare motor än Forden, försäljare var C.J Johanssons motor på Kyrkgatan i Östersund. Samma år köpte E.P. Eriksson i Skyttmon en bil av samma märke. Under 20-talet började många av bönderna i Skyttmon att köpa bilar. År 1920 köpte Jonas Andersson Skyttmo, en Jovett, en fyrsitsig amerikansk bil med en motor på 40 hk. Under 20-talet var det till en början mest de vanliga bilmärkena som Ford och Chevrolet man köpte, men under senare år kom man att köpa många fina och exklusiva bilar.

E.P. Eriksson köpte år 1923 en Fiat med sexcylindrig motor, en lyxmodell för den tiden. En snickare bosatt på gården utbrast, nu jäklar har Erik köpt en fin bil, den tuggar på som den finaste symaskin.

Lars Olov Persson köpte år 1920 en Thulin-bil, ett amerikanskt märke, ganska ovanligt på den tiden. 1925 blev P.V. Johansson ägare till en Villys Overland på 25 hk. Samma år köpte Valfrid Nilsson en mera lyxig bil, en Lancia sport med 50 hk motor. Den var utrustad med ett spjäll på avgasutsläppet i motorn. När det öppnades ökade motoreffekten med några hk och motorn dånade som en flygplansmotor.

Den gamla vägen till Borgvattnet hade ovanför byn några mycket branta backar uppför Fyråsberget på norra sidan Ammerån. När Valfrid körde uppför backarna öppnade han spjället i motorn och dånet från bilen hördes lång väg. Då sa man nere i byn att nu är Valfrid på väg till Borgvattnet.

År 1930 köpte bussägare Axel Jonsson en Bugatti racerbil. Den tävlade han med framgång i, mest i backtävlingar och isbanelopp men även i bantävlingar i södra Sverige. Bilen renoverades 1932 och en ny motor på 180 hk sattes in och bilens toppfart ökade till drygt 200 km/tim, ganska mycket för dåtidens tävlingsbilar.


Axel Jonssons Bugatti T43 (från början fyrsitsig, som konverterades till tvåsitsig), årsmodell 1929, var en av dåtidens verkligt exklusiva bilar. Bara Prins Bertil lär ha haft en liknande bil i Sverige. Axel sålde bilen till Göthe Håkansson 1942. Fotot är taget på Storsjöns is med Frösön i bakgrunden.

Men Axel tröttnade på tävlandet och bytte 1936 till en tysk lyxvagn, en Horch från början av trettiotalet. Den hade i Tyskland troligen tillhört en politisk dignitär eller högre chef. I bilen fanns en mellanruta mellan baksätet och förarsätet och telefon från baksätet fram till chauffören. Bak fanns för passagerarna fällbara bord infällda i framstolarnas ryggstöd.



1932 sattes en motor på 180 hkr in i Bugattin, som då kunde
gå med den för tiden svindlande hastigheten av 200 km/tim.

Denna bil placerades i Boberg som taxibil med Anton Vestlund som chaufför. Axel Jonsson monterade 1940 gengasaggregat på bilen, men trots en motor på 130 hk blev den många gånger svag i uppförsbackar på grund av att den var mycket tung, tjänstevikten var 2.800 kg.

Axel Jonsson stationerade en 7-sitsig Packard som taxi i Skyttmon under åren 1937-38, men sedan användes den i linjetrafik mellan Skyttmon och Ramsele tills en buss sattes in på grund av det ökande antalet passagerare. Detta som en följd av att privatbilismen stoppades på grund av kriget.

År 1930 köpte Jonas Skyttmo en 8-cylindrig Nash med en motor på 100 hk. Färgen var mörkblå, lyxutrustad med extraljus och vita däcksidor. Men 1936 kom den verkliga lyxbilen när han bytte till en Chrysler-Airflow med en 8-cylindrig motor på 135 hk. Färgen var grågrön med mycket lyxutrustning, bland annat med överväxel, mycket ovanligt på den tiden.

Det blev stora rubriker i tidningarna när bilen anlände till Östersund, både ÖP och Länstidningen skrev om denna bil. Av denna bil importerades till Europa detta år två bilar av denna modell - en till Jonas Andersson Skyttmo till Sverige och Skyttmon och den andra till kung Leopold av Belgien.

Jag har ett minne av denna bil från midsommaren 1936. I Mårdsjön var det varje midsommar en stor fest med massor av artister och uppträdande, med tombola och skjutbana samt som avslutning dans till kl 2 på natten. Till denna fest lyckades bröderna Skyttmo få låna bilen av sin far under förutsättning att man kunde få låna ett garage att ställa bilen i under natten.

Eftersom bröderna var mina kusiner hade jag fått lov att åka med i bilen. Evert som var äldst och hade körkort skulle köra bilen och det var med stor spänning jag satte mig i bilen för att åka bil till festen. Jonas hade haft bilen bara två veckor och hunnit köra 30 mil så det var kanske inte så underligt att Jonas tvekade ett tag innan han lånade ut bilen till sina söner.

Droskägaren i Mårdsjön Axel Fryklund lovade att vi fick ställa bilen i hans garage. När vi kom dit backade han ut sin bil och Evert körde in bilen i garaget som sedan låstes. När festen var slut efter klockan 2 på natten, hade ryktet om bilen gått som en löpeld genom publiken och festområdet tömdes snabbt på folk som ville se bilen.


T-ford, 1921 års modell. Ägare Sven Henriksson och bilen köptes
senare av K.A Andersson. Foto: 1924. Längst bak i bilen Axel Bergvall,
vid ratten Per Forslund, på fotsteget, Lars Mårtensson, Erik Gärd,
vid veven Lasse Danielsson.
Vid huset: Lauritz Larsson, Sven Henriksson, Jonas Jonsson,
Laxsjöhöjden och i dörröppningen Nikolaus Henriksson.

 

När Evert backade ut bilen ur garaget och vi klev in i bilen för att åka hem, stod hundratals personer runt bilen och tittade på. Det var en stolt ung grabb som klev in i bilen och satte sej tillrätta på de mjuka dynorna i baksätet för att åka hem i den ljusa sommarnatten. Det var många roliga resor vi gjorde med denna bil under följande somrar.

Men under sommaren 1939 var det dags för byte. Jonas bytte till en Mercedes. Den monterades 1940 med gengas och kördes under åren 1940-45 med kol som bränsle, som tillverkades i egna kolugnar.

År 1939 köpte Olle Sundström en Lincoln Zephyr med V12-motor på 120 hk, en lyxbil, färg grågrön med vita däcksidor. Denna bil hann Olle köra 70 mil innan det blev körförbud för bensindrivna bilar på grund av kriget. Däcken lade kronan beslag på och bilen stod uppallad under kriget. När han åter började göra färdigt för registrering av bilen sommaren 1945 fick han istället för de lyxdäck som kronan lade beslag på några gamla spruckna regummerade däck som var odugliga att köra på. Det tog lång tid innan han kunde få tag i däck som passade bilen.

Även Lauritz Larsson köpte hösten 1939 en ny bil, en Ford V8, som han körde 200 mil innan han fick avregistrera den. När bilen blev körklar sommaren 1945 blev han bjuden många tusen kronor, mer än han betalat för bilen 1939. Det var ju en mycket stor efterfrågan på begagnade bilar, när det nästan var omöjligt att komma över en ny bil. Lauritz sålde Forden och köpte en begagnad Volvo 1939 års modell, som hade körts på gengas under kriget.

När så kriget var över började många att fundera på att skaffa bil, alltså de som inte hade någon bil som pallats upp hösten 1939. En av dem var Henry Skyttmo. Han beställde och skrev kontrakt på en Buick Roadmaster lyx, mörkblå färg, V8 motor på 150 hk, årsmodell 1947.

Efterfrågan var stor så han fick vänta i 6 månader innan bilen levererades. När Henry beställde bilen sade han att jag kommer nog inte att åka så mycket i onödan, men när jag åker vill jag åka i en bekväm och fin bil.

Hans bröder Evert och Carl köpte varsin Riley år 1948, en fin bil från England med motor på 75 hk. Men 1950 var det byte på gång igen. Nu bytte bröderna till var sin Jaguar, 3.5 l motor på 125 hk. Två var svarta och en i mörkgrå färg. Bilarna var mycket lyxiga med rödskinnklädsel och ädelträ i instrumentbrädan, men bilarna var tunga, omkring 1.800 kg tjänstevikt och drog rätt mycket bensin.

Henry bytte år 1955 till en Mercedes 220 S, färg mörkgrön, 115 hk. Den stod sommaren 1955 som utställningsbil på Expo Norr i Östersund, där Henry såg den och beslöt att köpa bilen.

År 1961 blev det byte till en Mercedes 230, färg blå, 125 hk. Modellen hade lånat drag från amerikanska bilar med små fenor bak och var väl inte typisk för Mercedes modeller. Nästa Mercedes som Henry köpte var en 250 SE med insprutningsmotor på 150 hk, färg mörkblå. Detta var en mycket elegant bil som Henry var mycket nöjd med. Detta kom att bli Henrys sista bil. Efter hans död såldes bilen till Ulf Eriksson i Skyttmon.

Carl Skyttmo bytte år 1957 ut sin stora 3,5 liters Jaguar till svart något mindre modell av samma märke, en 2,4 liters på 125 hk, färg svart, modern kaross, strömlinjeformad och mycket elegant inredning med röd skinnklädsel.

1959 blev det byte till den verkliga sportbilen, en Porsche super 90, 120 hk, färg blå. Den var betydligt lättare än Jaguaren och därför mycket snabbare. När Carl var ute på långresor blev han ofta utmanad av yngre förare med snabba bilar. Carl berättade att när hans lilla dotter inte ville sova på kvällen, brukade han sätta henne i Porschen och köra några rundor. Då somnade hon i regel, hon gillade motorljudet från Porschen.

Carl hade sedan under 1960-talet och till i början av 70-talet tre stycken Alfa Romeo bilar, en på 3,5 liter på 150 hk, färg vit, senare en 2 liters på 125 hk, svart, och några år senare en 2,5 liters på 130 hk, färg röd.

I mitten av 1970-talet köpte Carl en BMW, 2,5 liter, 120 hk, även den röd. Den kom att ersättas av flera Saab 9000 i olika utförande, den senaste en 9000 Talladega turbo på 225 hk, färg mörkgrön. Med ålderns rätt kör inte Carl så många mil om året nu för tiden. Han säger att detta är nog hans sista bil.

Evert Skyttmo körde sin Jaguar 3,5 l under fyra år och vill nu pröva på något nytt. Han bytte nu till en Ford Custom V8, 125 hk. Men den tröttnade han på efter en kort tid och nu var det dags att åka lite mera sportigt. Han köpte följaktligen en Porsche år 1957, färg blå, 80 hk. Evert gillade bilen i hög grad och var en duktig bilförare som satte värde på dess bra vägegenskaper. Men hans fru gillade inte bilen. Hon var ofärdig och hade svårt att komma in i bilen som var mycket låg.

Efter några år blev de byte till en Mercedes 200, färg svart, 100 hk, en bil som hans fru hade lättare att komma in i. Evert kom under en följd av år att köra många olika bilmärken, en av de sista av en BMW modell 520 på 130 hk.

Hans son Lars hade bildat familj och behövde nu en större bil. Evert tyckte att hans bil var i största laget och passade på att byta med sin son, som hade en Golf. Evert tyckte att den var liten och lätt att köra. Denna bil kom att bli Everts sista bil.

Det finns idag fortfarande många bilar i Skyttmon i förhållande till folkmängden, men lyxbilarnas tid är förbi. Nu kör Skyttmoborna mera vanliga bilar.

Men en spännande tid var det för en motorintresserade grabb från tjugotalet.

* * *

2003-05-07