Stig Andersson



Fyråsberget bilisternas skräck på 1920-30 talet



Gamla vägen från Skyttmon till Borgvattnet och vidare mot Ramsele var en svårforcerad väg för dåtidens bilister. På de första fem kilometrarna från Skyttmon måste man passera Fyråsberget med branta backar. Först när man nådde upp till Gammelbodarna efter fem kilometer var man uppe på högsta delen av vägen och det började luta ner mot Laxsjön
.

Den första backen var brantast och ca en km lång. Att berget kommit att heta Fyråsberget har nog sin grund i att de första nybyggarna i Skyttmon kom från Solberg i Fyrås. Det var år 1751 som man slog sej ner här och började odla upp och bygga hus.

Vägen till Borgvattnet började byggas i mitten av 1800 -talet, men var färdig först efter många år, då hade man också byggt en bro över Bergstjärn. Att sköta vägunderhållet på denna väg var många gånger vanskligt. På sommaren skulle vägen grusas och sladdas och vintertid var snöplogningen ett bekymmer särskilt om det kom stora snömängder.

Bönderna i Skyttmon måste sköta allt underhåll de första 7,5 km ner till Laxsjöbäcken. Sedan tog Borgvattenborna över underhållet resten av vägen. De hade också en bro att underhålla, bron över Bergstjärn. Skyttmoborna hade delat upp vägen i vägskiften, där skulle varje gård i byn sköta om sin andel i vägen.

När det gällde snöplogningen uppför de branta backarna måste man hjälpas åt. Hästen slet mycket ont och fick bytas ut flera gånger innan vägen var färdigplogad,i regel hade man två hästar för plogen som var en stor träplog.

I början av 20-talet ökade trafiken efter vägen en hel del. På kronans mark byggdes upp sex kronotorp på Laxsjöhöjden, och man bröt en tre km lång väg fram till gamla Borgvattenvägen, ca fyra km från Skyttmon. I dessa kronotorp bodde familjer med många barn och de matvaror man behövde handlade man i affären i Skyttmon och hämtade sin post i poststationen i byn.

Många vådliga turer på cykel förekom. Ungdomarna från Laxsjöhöjden kappkörde utför de branta backarna ner mot Skyttmon. Att ingen större olycka inträffade i dessa backar var nog rena turen. Den svåraste olyckan var när en häst skenade utför sista backen och en dräng från Skyttmon som körde hästen kastades av vagnen och blev så illa skadad att han senare avled. Detta inträffade i slutet av fyrtiotalet.

En som många gånger fick pröva på vägens besvärliga backar var speditören Anders Nilsson från Hammerdal. Han körde ut varor från järnvägsstationen i Hammerdal till affären i Skyttmon och till de tre affärerna i Borgvattnet som fanns där på trettitalet.
Nilsson var ägare till en Chevrolet lastbil som lastade 2,5 ton och med en motor på 60 hkr, motorn visserligen lågt växlad men ändå ganska orkeslös.

En gång skulle han till Borgvattnet med ett lass havre med 25 säckar a 80 kg. Det var ganska mycket snö i vägen, trots att bilen var utrustad med snölkedjor kom han bara uppför halva backen, bilen orkade helt enkelt inte. Efter flera försök att ta sej upp fick han backa ner och lasta av halva lasset nedanför backen.

Sedan lyckades han ta sej till Borgvattnet med denna last för att sedan åka tillbaka och lasta på resten av havrelasten och göra ytterligare en tur till Borgvattnet. Man kan ju undra hur han kände sej i rygg och armar efter att ha lastat av och på alla dessa säckar, dom vägde ju i alla fall 80 kg.

År 1926 den 1 juli började Gustav Selander från Ramsele köra en turbil från Ramsele till Östersund; en dag in till Östersund andra dagen tillbaka till Ramsele. Bilen, en stor Packard med släpvagn, kunde ta sex passagerare. Många gånger vintertid måste Skyttmobönderna göra en extra plogtur uppför Fyråsberget för att Selander skulle ta sej upp i backarna.

År 1927 åtog sej Selander snöplogningen från Borgvattnet till Skyttmon. Han hade skaffat en järnplog som monterades framför bilen och plogningen ner för berget gick ju bra men när han skulle uppför var det många gånger stopp om det hade snöat kraftigt. Då fick man fortfarande lita till hästarna och träplogen.

Selander kunde fixa nästan allt på sina turer till Östersund. Man
kunde beställa kläder med honom och medicin från apoteket kunde han greja, även ransonen på motboken kunde han köpa ut samt göra ärende på banken - för det mesta växlar som skulle sättas om.

Jag minns hur han fraktade hem en slåttermaskin som min far köpt i stan någon gång i början av trettiotalet och alltid hade han tid till en pratstund med beställarna efter vägen.

En bil man kunde höra på långt håll när den var på väg uppför berget, var en Lancia sport tillhörig Valfrid Nilsson. Den var utrustad med ett spjäll på avgassystemet som han kunde öppna när han behövde några hästkrafter extra. Det blev ett våldsamt ljud när han drog upp spjället i motorn. Då sa man nere i byn: "Nu är Valfrid på väg till Borgyattnet".

År 1930 köpte bussägaren Axel Jonsson i Skyttmon en Bugatti racerbil. Jonsson var en skicklig bilförare och deltog i tävlingar runt om i Sverige, ibland annat i backtävlingar och isbanetävlingar och även i en del bantävlingar i södra Sverige.

Innan han skulle ut på backtävlingar brukade han träna i de nedre backarna i Fyråsberget, en sträcka på ungefär 1 km. Då brukade någon av oss pojkar stå uppe vid vändplatsen uppe på berget med en röd flagga för att stoppa eventuell trafik på väg ner för berget.

Det var en stor grej för oss unga pojkar att få vara med på dessa backprov och när man hörde vrålet från Bugattin nere i backen var spänningen på topp.

Sedan nya vägen till Borgvattnet blev färdig under åren 1932-33 minskade trafiken betydligt, men många av bönderna i Skyttmon hade sina fäbodar där uppe på berget och trafikerade vägen ofta med både hästar och bilar. Även kronotorparna på Laxsjöhöjden fortsatte att använda vägen fram till början av 1950-talet då man bröt en ny väg för att slippa Fyråsberget.

Det som slår en är att när man fick en ny väg och telefon dit upp avfolkades kronotorpen ganska fort. Nu finns tre av boningshusen kvar men står tomma så när som ett som används som sommarbostad några veckor varje sommar.

Vintern 1940 körde min far och jag både timmer och tremetersved efter vägen utför berget. Vi satte en grov kätting under medarna på kälken bak som broms. Jag minns en gång när låsningen på kedjan gick upp, men jag hade sådan tur att det var i slutet av backen, för hästen hade ändå ingen möjlighet att hålla emot lasset, han satt på bakhasorna och åkte framför lasset.

Jag försökte styra lasset av vägen där jag satt fram på lasset med fötterna på framkälken. Jag orkade inte därför att hästen bromsade allt vad han kunde. Jag skrek åt min far som var en bit före mej med sitt lass att försöka hålla undan men han hade ju bromskedjan på fortfarande, den brukade vi koppla bort nedanför backen.

När det var ungefär 10-15 meter innan vi skulle törna ihop lyckades jag styra lasset in i snöplogkanten och vidare ner i diket. Hästen låg på sidan i snön och sparkade vilt men kunde inte ta sej upp förrän jag hade lossat skaklarna. Som tur var klarade vi oss bra både hästen och jag, fast jag måste erkänna att jag var skakis ett bra tag efteråt.

Jag fortsatte att köra tremetersved i flera veckor efter denna händelse men var mycket noga med att bromskedjan var säkrad. Nu växer vägen igen allt mer med buskar och sly och är på många ställen sönderkörd genom tunga virkestransporter med skogstraktorer.

Den mesta trafiken förekommer nu under älgjakten. Dessa jägare som nu kör sina moderna bilar efter vägen på väg till sina älgpass är dess bättre lyckligt ovetande om alla de strapatser forna tiders bilägare hade efter denna väg.


2003-03-23