Stig Andersson

 


Kolningen var en betydelsfull näring, men inte alltid så lätt lyckas med,
särskilt om kolaren var mörkrädd.


Arbete med
kolmilor på 1940-talet


På sommaren 1941 började min far att planera för att kola tre milor uppe vid Kälabodarna. Han hade under sommaren haft fyra huggare som huggit tremeters ved för leverans till järnvägen, men hörde sedan att det skulle ge mera ekonomiskt att leverera kol.

Tre av huggarna var norrmän som kommit som flyktingar över gränsen uppe i Gäddede, den fjärde var en finländare som varit med under vinterkriget 1939-40.

Norrmännen var väl inte så vana skogsarbetare, men försökte i alla fall lära sej hantera yxa och såg. Finländaren var däremot en mycket duktig huggare och tjänade bra med pengar under sommaren. De bodde i fäbodstugan som fanns uppe i backen där skogsbilvägen nu går fram. Stugan var liten men fyra man fick ändå plats. Som kolarbas hade vi anställt en man från Sikås, Artur Lundin. Han hade enligt egen uppgift varit kolare under många år.

Innan vi började att resa in ved måste vi planera ut marken där vi skulle ha milan. På ett golv av stadigt virke kunde vi sedan börja resa in veden. Det var ett tidsödande jobb, man fick vara noga med att tändhål och draghål kom på rätt plats. I mitten sattes riktstången upp för att man skulle kunna resa veden någorlunda lodrätt.

Min far körde fram veden och jag hjälpte Lundin att resa in veden i milan. När det var gjort började ett tungt arbete, det var att täcka milan med mossa ris och torv. Sedan skulle vi försöka att jobba fram jord runt hela milan för att täcka över, eller som det hette stybba milan.

Det fanns flera draghål runt milan som man kunde öppna eller stänga vid behov. Ett lite större hål i milan var tändhålet i mitten av milan, där hade vi lagt in stickor och tjärved. Vi skulle försöka med en ny typ av mila, en sk skorstensmila, där man satte en skorsten över tändhålet. Skorstenen spikade vi ihop av bräder som var plåtskodda längst ner.

Det var spännande när det var färdigt att tända milan, men det gick bra och vi var alla belåtna när det tyngsta arbetet med milan var över. Efter några dagar började arbetet med att klubba milan, man gick runt uppe på milan med en stor klubba och klappade ner alla sättningar som blev i milan allt eftersom veden kolade underifrån.

I regel fick man också langa upp mera jord på milan och noga täcka över de hål som blev när jord rasade ner från milan.

Kolaren Lundin bodde i bostugan och milan var ca 100 meter nedanför stugan så han kunde se milan genom fönstret när han låg i sängen. Lundin var mycket skrockfull och mörkrädd och påstod att han hörde ljud utanför stugan om nätterna. Efter 10 dygn räknade han med att milan skulle vara klar, den skulle sedan stå för avsvalning i ett par dagar innan vi kunde börja riva milan.

En morron när jag kom upp till vallen såg jag på långt håll hur hela milan brann. När jag kom fram till milan såg jag att Lundin satt på en stubbe en bit från milan. Han verkade helt frånvarande och förklarade att han inget kunnat göra.

Han berättade senare att han vaknat av att någon knackade på fönstret i stugan och när han tittade ut så stod milan i ljusan låga. Det kröp senare fram att han aldrig vågade sej ut för att försöka släcka branden i milan. Allt arbete med denna mila var förgäves, för att inte tala om all ved som brann upp denna natt. Lundin blev avskedad och packade ihop sina prylar redan samma dag och åkte hem till Sikås.

Vi hade i alla fall mera ved kvar i skogen, det skulle räcka till två milor till. Nu kontaktade min far en kolare från Stugun, Oskar Eriksson i Nybodarna, för att höra om han kunde ta på sej att kola ut två milor. Han lovade att komma omedelbart vilket han också gjorde. Det var i början av december som vi började samma arbete en gång till med körning av ved och inresning av två milor till. Efter fjorton dagars hårt arbete var båda milorna klara att tända.

När det var gjort flyttade jag upp till bostugan och vi turades om att vakta milorna. Oskar E. var en duktig kolare och allt gick bra utan missöden och efter ca tio dygn var milorna utkolade och klara för rivning. När vi efter två dygn började riva milorna såg vi att det hade lyckats bra och vi fick mycket och fina kol ur milorna.

Vi fyllde kolen i stora lådor, tillverkade speciellt för detta ändamål. Dessa lådor fick vi låna av järnvägen. Vi lastade sedan lådorna på immerdoningen, på kälkarna hade vi lagt två slanor där vi fick plats för 5-6 lådor kol till varje häst. Då vi inte kunde finna någon lämplig plats att lasta över lådorna på lastbil framme vid Öravattensvägen, körde vi lådorna ända hem till gården och lastade av.


Okända kolare som ägnar sig åt det digra arbetet att transportera kol.

Allmänna vägen gick på den tiden över vår gårdsplan och isvägen över Ammerån var klar för vintersäsongen. Det blev bröderna Palmqvist i Selet som med sin gengasdrivna lastbil körde kolen till kolbryggan i Hammerdal.

När man lastade lådorna på bilen, drog man lådorna på långa slanor upp på flaket. Man var i regel tre man för att orka med att få upp lådorna på flaket. Men man kunde ändå misslyckas med lastningen ibland. När man skulle lasta de sista lådorna tappade man taget om en låda som åkte tillbaka nerför slanorna och Olle Palmqvist hann inte undan utan blev illa klämd mot en låda som stod bakom bilen. Dessa kollådor vägde flera hundra kilo, så det blev en bra törn som Olle fick. Han fick gå sjukskriven länge efter den smällen.

Trots fina kol ur två milor var det nätt och jämt att det gick ihop ekonomiskt, sedan huggare, kolare och lastbilstransport var betalda. Det var den mila som brann som eventuellt skulle ha kunnat ge ett litet överskott.

Så vår första kolning blev en dyr lärpenning.


(juni 1995)


2003-05-07