Stig Andersson

 


Artikelförfattaren Stig Andersson blev inkallad i början av
kriget och tillbringade nästan tre år i det militära.

Minnen från
krigsvintern 1939-40



De var de första dagarna i november 1939. Min far hade börjat planera för vinterns avverkning, en större avverkning ca 7 km hemifrån. Vi hade den här vintern tre hästar. Jag och min far skulle köra var sin häst. Till den tredje hästen hade min far anställt en körare från Ångermanland, en duktig timmerkörare.

Ragnar var några år äldre än jag. Själv var jag 18 år men hade kört timmer åt min far sedan jag var 14 år. I början av december skulle vi flytta till skogskojan där vi skulle bo denna vinter. Jag min far och fyra huggare skulle bo i en koja för åtta man. Ragnar och de andra fyra huggarna skulle bo i en koja 1 km längre bort.

Men allt gick inte enligt planerna för den 30 november gick Sovjetunionen till anfall mot Finland. Svenska armen fick nu brått att försöka rusta upp mot ett eventuellt anfall från Sovjet och för att kunna hjälpa Finland. Som en första åtgärd började man att rekvirera in hästar till armen.

Min far fick två av sina bästa hästar inkallade. Armen löste in hästarna till ett bra pris, men min far ville inte bli av hästar i sin bästa ålder och var fulltränade för timmerkörning. Han åkte i all hast till en hästhandlare där han brukade köpa sina hästar, där köpte han två hästar i ungefär samma ålder och färg som de rekvirerade hästarna. Dessa hästar levererade han sedan in till A4 i Östersund.

Hästarna skulle vara utrustade med sele och grimma och om möjligt skulle även en lämplig släde med flak medfölja. Den utrustning som följde med löste armen in och betalade bra.

När närmaste grannarna fick höra att de kunde rädda sina kära hästar på detta vis, fick min far åka iväg och köpa två hästar till för deras räkning. Även Ragnar blev inkallad men hade ont i ett ben och lyckades få läkarintyg så han fick uppskov några månader. Även de värnpliktiga som inkallades uppmanades att ta med sej lämpliga skor och kläder, som strumpor underkläder och skjortor. Dessa kläder löstes in till bra pris.

Även skidor och stavar ville man att de värnpliktiga skulle ta med sej. Den svenska armen hade avrustat under många år och saknade nu utrustning av alla slag när man nu kallade in massor av folk till beredskapstjänstgöring.

I mitten av december var vi äntligen färdiga att flytta till skogskojan. Med släden lastad med hö och havre och proviant för en vecka startade vi i sextiden på morronen med timmerkälkar och skotstötting på släp. Kojan var hopbyggd med stallet och i dåligt skick. När jag låg i överslafen kunde jag höra hur hästarna tuggade hö på andra sidan väggen.

Det var mycket kallt denna vinter och redan i början av december mycket snö. Temperaturen var under den första veckan omkring 30 grader hela veckan. Ytterväggen och taket över slafen där jag låg brukade vara vita av rimfrost på morronen. Därför spikade jag upp en filt som skydd på vägg och tak.

Den här första veckan plogade vi basvägen som vi skulle köra virket efter ner till Ammerån. Vi körde ut långa slanor och lade ut i de värsta backarna för att hjälpa till att styra lasset och hålla det kvar på vägen. Vi körde upp släpvägar uppe i avverkningen och byggde upp lastbänkar av grovt virke. Där lastades virket på timmerkälkarna för vidare transport ner till Ammerån.

I de brantaste backarna brukade vi strö ut myrstack för att bromsa farten. Det hade vi samlat i säckar tidigare under hösten. Efter en veckas hårt arbete var det dags att köra vägen hem för att fira jul. På kvällen före julafton kom vi hem. Det hade snöat ymnigt under dagen men sedan klarnat upp.

När vi ställt in hästarna i stallet och kollade termometern var det 31 grader kallt. På julaftons morron skulle jag åka ut för försöka hitta en julgran. Det var fortfarande mycket kallt och ca 60 cm snö. Det blev en jobbig dag. Jag åkte skidor kors och tvärs genom skogen och knackade med yxan snön ur som jag tror hundratals granar innan jag i ren desperation högg en gran som var allt annat än vacker. Jag fick också kritik av mina systrar för denna gran, men vägrade hårdnackat att försöka hitta en bättre.

Under dagen hade min far kört hem hö från fäbodarna ca 5 km hemifrån, två stora lass hann han köra hem innan det var dags att fira jul. Strax efter jul var vi tillbaka till vårt slit i skogen. Både hästar och folk hade det svårt med kylan och snön.

Havre till hästarna var ransonerat och min far var i ständig fejd med den nyinrättade kristidsnämnden i kommunen för att få ut ransonen till tre hästar. Det kom även ut ersättningsfoder till hästarna,kallat betfoder. Det var tillverkat av sockerbetor och cellulosafibrer och smaksatt med melass. Men särskilt cellulosafodret var svårt att få hästarna att acceptera och det var mest en bukfylla och ingenting för hästar i hårt arbete.

Men som tur var hade vi hö av bra kvalité och följande sommar sådde vi mycket havre och klarade nästa vinter utan att behöva köpa någon havre. I kojan på kvällarna var det stora samtalsämnet kriget i Finland samt i Polen och Tyskland.

En av huggarna hade en batteridriven radio. Den drevs med ett bilbatteri,ganska ovanligt för den tiden. Den lyssnade vi på så länge batteriet funkade. I februari 1940 och början av mars blev det stora motgångar för Finland i vinterkriget och den 13 mars var man tvungen att kapitulera. Man hade förlorat kriget. Nu stundade hårda tider för Finland med stora skadestånd till Ryssland.

Långt in i mars kom mycket snö och kylan var svår, men när vi kom in i april blev det mildare och solen gick hårt åt snön i backar med söderläge. Vi fick nu börja skotta i snö för att kunna köra. Vi startade i regel vid 4-tiden på morronen för att hinna köra så mycket som möjligt innan solen började tina bort snön i backarna. Den 9 april var vi som vanligt tidigt ute och hade spänt för hästarna för att åka upp till drivningen, när en av huggarna kom ut och ropade att vi skulle komma in och lyssna på radion. I en extra nyhetsutsändning i radion meddelades att tyskarna gått in i Norge under natten och att läget var allvarligt vid gränsen mot Sverige.

Det var många tankar om framtiden som genomkorsade mitt huvud denna tidiga morron där jag satt på min timmerdoning på väg till det dagliga slitet i timmerskogen. Jag visste ju att om ca två år skulle jag in i det militära för att göra min värnplikt, men vad det skulle innebära för mej visste jag ju ingenting om.

Det visade sej sedan att jag skulle komma att tillbringa nästan
tre år i rekryt- och beredskaptjänstgöring runt om i Sverige. Uppe vid Finska gränsen, vid Norska gränsen nere i Värmland samt i Funäsdalen och Tännäs.

Men om allt detta är jag lyckligt okunnig, när jag en dag i april
1940 sitter på min timmerdoning på väg till det dagliga slitet i skogen.

(1996)

 

2003-05-07