Stig Andersson


1920- och 30-talets
gårdfarihandlare och luffare

Under tjugotalet och in på trettiotalet var det många handlare; skärslipare, symaskinagenter och tattarföljen som drog fram efter våra vägar. En del av dessa udda personer som färdades efter vägarna var i regel trivsamma och godmodiga individer.


Men undantag fanns, en del tattarsällskap både stal och kunde många gånger vara hotfulla om man inte fick som man ville. Även en del gårdfarihandlare kunde vara argsinta om man inte köpte något av dem.

En av dem som alltid var på bra humör var handlare Lööv, en stor och godmodig karl som sommartid använde en packcykel att transportera sin packning på. Vintertid packade han sina knyten på en spark.

På sommaren brukade han be om att få ligga över på höskullen om det var kväll när han nådde fram till byn. Han brukade när han gav sej av andra dagen, dela ut pennor till oss barn som tack för logiet. Det var alltid roligt när handlare Lööv kom, han berättade historier och hade även en del nyheter och skvaller från andra byar att berätta om.

En originell luffare som dök upp i byn i början av trettiotalet var Snälla Svensson, han kallades så för han var alltid snäll och hjälpsam. Han stannade kvar i byn något år och hjälpte bönderna i byn med diverse arbeten. Han var en mycket tyst och försynt man.

Efter något år försvann han tillbaka till sina hemtrakter i Dalarna. Det gick rykten om att han skulle hem och överta sin hemgård som han fått ärva efter sin far. Det ryktades att han var arvtagare till en stor gård, men han hade under många år varit osams med sin far som nu hade dött.

En annan handlare som började åka omkring med sitt varulager i början av trettiotalet var "Bleka Döden". Han hette Askenäs men alla kallade honom Bleka Döden. Han hade i sin ungdom varit boxare och råkade under en boxningsmatch slå sin motståndare så illa att denne avled av skadorna, därav namnet.

Bleka Döden körde med häst både vinter och sommar och hade på sin flakvagn ett ganska stort varulager av underkläder, arbetskläder och tyger. Askenäs var inte stor men mycket välväxt och när man såg hur lätt han hanterade de stora och tunga varuknytena förstod man att han var mycket stark.

I slutet av 50- talet blev Askenäs sjuklig och detta tog hårt på nerverna. En dag försvann han i skogen och i ett brev som han skrivit innan han försvann meddelade han att det var ingen mening att leta efter honom, ingen skulle ändå hitta honom. Man gick skallgång och letade under flera veckor efter honom, men lyckades inte hitta den försvunne.Först flera år senare hittade några älgjägare en del benrester efter en person som man trodde var efter Askenäs.

En annan jag minns väl var slaktare Sjölund, han åkte omkring och sålde egenhändigt tillverkad korv. Sommartid hade han korven i en stor trälåda på trillan och vintertid samma låda på en kälke med flak. Hur han sommartid lyckades att bevara korven någorlunda färsk är för mig en gåta, han hade ju inga kylmöjligheter, men en förklaring kan ju vara att korven var rökt. Han sålde mycket korv till skogsarbetare vintertid när han åkte runt och letade igen dem i skogskojorna.

Jag minns en gång från mitten av trettitalet. En kompis och jag
hade cyklat till Mårdsjön på bjudningsbal. Vid femtiden på morronen var dansen slut. När vi var på väg hem,stod Sjölund med sin korvlåda utanför affären i Mårdsjön och sålde korv till den hemvändande danspubliken. Man fick en skaplig bit korv för 50 öre.

En festglad yngling kom fram och ville dra fingerkrok med Sjölund om en korvring, denne var genast med på noterna och trädde upp en korvring på vänster arm. Med höger långfinger krokade han i ynglingens finger och knep till. Man tog spjärntag över korvlådan. Den här fingerkroken var snabbt avgjord till Sjölunds fördel och grabben erkände sej besegrad.
"Ja, någon korvring får du inte", sade Sjölund, "men här ska du få en rejäl korvbit för att du vågade ställa upp".


2003-03-23