Stig Andersson


Några tankar om mathållning förr


Fisk har alltid spelat en stor roll i mathållningen i Skyttmon. En som åt mycket
fisk var Nordens äldsta man, Nikolaus Henriksson.


I slutet på 1800-talet och början av 1900-talet var man till stor del självförsörjande ute i skogsbyarna när det gällde livsmedel. I byn Skyttmon var många av bönderna jägare och fiskare. I Ammerån fanns mycket fisk på den tiden - gädda och aborre samt mört och id. Iden var ingen fisk som man åt med förtjusning, kvaliten var inget vidare och hade mycket ben.

En man som fiskade mycket och åt mycket fisk men ändå blev 109 år gammal var Nikolaus Henriksson. Han använde ryssjor och nät och kunde om fiskelyckan var god ha halva båten fylld med fisk.

Iden som kunde väga upp till 4-5 kilo gravade han och en del saltades ner. Slåtterfolket på gården, som kunde få äta gravad id flera gånger i veckan, var inte så förtjusta i denna maträtt. I forsen ovanför byn fanns gott om öring och harr och nedanför forsen kunde man få sik på ibland upp till 2-3 kilo under lektiden i oktober och början av november.

Mycket skogsfågel fanns i skogarna och det sköts mycket tjäder särskilt på våren under tjäderleken. Även hare och älg var det ganska gott om, men älgen minskade påtagligt i mitten av 1920-talet på grund av den omfattande tjuvjakten, den jagades faktiskt året runt. I början av 1900-talet jagades den i regel på vårvintern när det var skare och hade svårt att komma undan sina förföljare. Denna plågsamma jakt hade nog mycket sin grund i att man hade dåliga skjutvapen på den tiden.

Det hände i bland att man på skidor åkte upp älgen och klubbade ner den med yxa när man hade jagat den länge i skarsnön. Älgköttet saltades ner i stora träkar och mycket torkades och röktes. Även fårkött röktes och tillsammans med älgköttet var det något av delikatess som packades ner när man skulle iväg på slåtterarbete ute på starrmyrarna efter Ammerån. I matlådan eller ryggsäcken fanns även tunnbröd och tjockmjölk, långmjölk i en kruka så man kunde äta sull eller tjockmjölk med krossat kornbröd och eventuellt lite sur lingonsylt.

Till det åt man smörgåsar av hembakad limpa med smör och getost och sedan kaffe kokat på öppen eld utanför ladan. Där satt man på starrhö som man räfsat ihop i en ring runt brasan.

Potatis var en viktig del i det självförsörjande hushållet. Av säd såddes i regel bara korn, det maldes till mjöl på byns kvarn. Av detta mjöl bakades kornbröd och till kvällen innan man gick till sängs åt man i regel kornmjölsgröt med mjölk och lingonsylt. Kor getter och får fanns på alla gårdar i Skyttmon, även höns och grisar. Av kornas mjölk fick man smör och av getmjölken blev det ost.

De förnödenheter man måste köpa var kaffe, socker, sirap samt för männens del tobak och snus.

Socker till kaffet var på den tiden toppsocker, en sockertopp var ca 40-50 cm hög och vägde i regel 5 kg. Av den slog man av en bit och klippte sedan med sockertång till lämpligt stora bitar att använda till kaffet. Man tog en bit socker i munnen, slog kaffe på fatet och sörplade i sej det heta kaffet från fatet.

Kaffet köpte man i lösvikt orostat, det rostade man sedan hemma på köksspisen i en speciell kafferostare. Sedan fyllde man på kaffekvarnen med det nyrostade kaffet, knep fast den mellan knäna och vevade runt. Innan kaffekvarnen blev allmänt i bruk malde man kaffet med en rulle av trä sedan man hällt upp kaffet i en form av trä.

En vanlig frukosträtt på gårdarna i Skyttmon var paltbröd med fläsk, potatis och fläsk samt pölsa med fläsk och potatis, även sill och potatis var ganska vanligt.

Till detta åt man också smörgåsar med getost på, eller gammelost, en ost gjord på komjölk, som lagrades så länge att den nästan blev rinnande. Även torkat kött uppskuret i skivor serverades. Det man drack till maten var i regel mjölk, vatten eller svagdricka.

Till lunch eller som den här kallades 'unden' var det nästan alltid tjockmjölk och bröd samt smörgåsar. Till middag serverades kött eller fisk antingen kokt eller stekt.

På varje gård fanns i regel i bryggstugan en murad stor bakugn
där man varje vår och höst hade storbak. På våren bakade man tunnbröd som skulle räcka över sommaren och på hösten bakade man i ett par dagar för att det skulle räcka över en lång vinter.

I början av november flyttade många av männen till någon skogskoja för att hugga och köra i skogen. Där bodde man oftast till i april. Där i kojan fick männen själv sköta matlagningen. I slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet importerades stora mängder amerikanskt fläsk. Det var mycket populärt bland skogsarbetarna. Det var bra saltat och man skar tjocka skivor och lade på en brödkaka och åt med god aptit.

En rätt som lagades nästan alla dagar var kolbullar. Man stekte massvis med fläsk och fyllde på i stekpannan med smet av mjölk eller vatten och vetemjöl och lite salt. Skulle man ha en finare kolbulle kunde man också ta ett ägg i kolbullsmeten. På kvällen åt
man upp halva kolbullen, den andra halvan sparade man till morronen andra dagen. Den sköljdes ner med ett par koppar kaffe sen var det dags att ta itu med det tunga slitet i skogen.

En annan rätt som vi kallade sluring var också populär. Man stekte
fläsk så man hade nästan halva pannan med flott och rörde ner mjöl och någon potatis. Blev sluringen för tjock brukade man fylla på med mjölk.

Gröt kokades i en stor trebent gryta och det skulle räcka till alla i kojan. Var man 8-10 man i kojan kunde det bli ganska trångt kring den öppna spisen. Man skulle också trängas med alla sura kläder som hängts upp på tork runt spisen. Det var en stor lättnad för männen när de någon gång i april fick flytta hem och få lagad mat på bordet.

Hur kvinnorna under dessa vintrar klarade att sköta hemmet är i dag obegripligt. Man skulle ta hand om barnen sköta husdjuren, bära vatten och ved och skotta snö och ta hand om alla vardagsbekymmer med kanske många barn.

När vi går där i vår livsmedelsbutik i dag och lastar i vår korg eller varuvagn med alla de varor som finns i dagens utbud av varor, har man ibland svårt att förstå hur våra föräldrar och förfäder fick kämpa och slita för livets nödtorft.


***


2003-05-07