O.P. Henriksson
(nedtecknat ca 1935)


Några minnen från Skyttmon i äldre tider



Artikelförfattaren O.P Henriksson

 


De första som man bör minnas är väl mor och far under de tidiga barnaåren, men då min mor ständigt var sjuk och var borta mycket, så sköttes jag av främmande människor och trots att hon levde till dess jag var 13 år kan jag inte säga att jag minns annat än att hon var god och snäll och ville alla väl inte minst mig och min broder.


Då även jag var sjuklig de första barnaåren så behövdes en frisk och duktig jungfru för att hjälpa mig och min mor de tider hon var hemma. Min far var en ovanligt god och ädel man som tyngdes mycket av att se min mors ständiga lidande.

Han styrdes helt av min farfar som var den borne härskaren, kraftig trots sin ålder - 67 år då jag föddes, alltså över 70 år när jag kan börja minnas honom. Min farmor var sjuk, det första minne jag har utav något är att doktorn var hem till henne och sedan att hon var död.

Jag minns så väl jag var då 4 år, hur de som svepte henne var klädda och vilka de var. Det var Magnus Pers Märta, klädd i helsvart klänning och faster Ingrid som var klädd i en svart klänning med små vita prickar. Varför detta fäster sig i minnet särskilt vet jag inte, men än i dag står dessa personer så levande for mig.

Från tidiga år minns jag även Jöns Henrikssons hustru Karin, men mannen är borta ur mitt minne. Hon var stor och reslig, född i Öravattnet, på gamla dagar blev hon till följd av allt arbete mycket böjd. Hon hade två söner Henrik och Jonas Jönsson. Henrik var av medelstorlek och välväxt och en grann karl. Jonas var en jätte 2 meter lång och oerhört grovt byggd, utan att vara fet. Han var den största karl jag sett som inte visar sig för pengar.

Hur såg det då ut i Skyttmon på 1890-talet? Någon stor skillnad i odlad jord är det nog inte nu, då allt som gick att odla redan då var uppodlat. Några mindre tegar har tillkommit men är obetydliga. Utanför byn har också odlats en hel del både så kallad hårdjord och myrmark. Det var ju vanligt att slå en massa skogsfoder förr, men var redan i min barndom en obetydlighet.

Största fodertillskotten fås på de så kallade åmyrarna, även benämnd fettja. Det är myrar på båda sidor Ammerån som på vårarna översvämmas av vatten och på eftersommaren lämna mycket självväxt foder. De behöver aldrig gödslas, den enda tillsyn de behöver är att de videbuskar som vaxa opp borttagas.

På dessa myrar kan det om det blir mycket regn på eftersommaren, bli omöjligt att slå, eller om det är slaget kan vattnet stiga långt upp på hässjorna och förstöra fodret.

Hur var det i ett bondehem på den tiden? Jag skall försöka om jag kan, beskriva ett sådant hem i Skyttmon. Jag tager då mitt hem där jag föddes, rättare var det min farfars hem, då min far och min mor bodde hos farfar. Då min mor nästan ständigt var sjuk sköttes ju hushållet av främmande kvinnor vilket jag förut nämnt. Det var tre jungfrur och tre drängar, min farfar, far och mor jag och min bror, alltså 11 personer i hushållet ständigt.

Min mor var ju mycket borta på grund av sin sjukdom men jag har medtagit henne ändå. Därtill kom främmande människor som skulle bo och ha mat, jag tror inte det var någon natt då det inte var någon främmande där. Det kunde inträffa att det var både 5 och 10 personer extra, så man kan ju säga att det var ett stort hushåll.

Min farfar var en efter sin tid duktig jordbrukare och min far likaså. Så intresserade sig min far särskilt för nötboskapens förädling och anskaffade förstklassiga tjurar. Min farfar nybyggde allt på gården och odlade en hel del ny mark, både myr- och hårdmark dessa dikningar och odlingar påbörjades så fort tjälen gått ur jorden på våren och fortsatte till slåttern började, vilken räckte till sena hösten om jag medtager skörden och potatisupptagningen, nära nog tills marken var frusen.

Därefter utfördes diverse reparationer i hus och på gärdesgårdar. Så fort någon snö fallit började körning av myrjord ett arbete som fortgick fram till jul. Det var vanligt att ca 3.000 lass myrjord kördes ut för att användas som förbättring av sandjorden. I Skyttmon är det i byn mycket sand, både grövre och finare.

Efter nyåret började ved-, foder- och timmerkörning som räckte ända fram till våren. Då det var slut på föret var det en hel del
reparationsarbeten fram till dess sådden började.

Ladugården var i två våningar samt en särskild foderbod. På nedre botten var nötkreatur och getter och övre våningen får och höns. I ladugården var minst 12 mjölkkor, tjurar, kvigor och kalvar, ett 30-tal getter och killingar. Som regel var det efter slakten 15 stora får kvar. Skötseln av ladugården utfördes av två jungfrur. Från foderboden som låg på sidan av ladugården bar man in fodret och delade ut fodret till djuren. Skötseln av ladugården var ju härigenom mycket tungsam, isynnerhet när därtill en del skulle bäras uppför en brant trappa till fåren på andra våningen.

På sommaren var det vanligt att den ena av de jungfrur som skötte ladugården var i fäbodarna, i den längst bort belägna med hjälp av någon yngre. Förutom omnämda fast anställda behövdes skräddare, skomakare, smeder och byggnadssnickare, målare och diverse andra extra arbetare.

Ett arbete som tog rätt så lång tid var je sommar var lagning av landsvägen. Den jungfru som skulle sköta ett sådant hushåll som hos min farfar hade också ett mycket tungt arbete. De gamla jämtländska bondstugorna hade i nedre våningen mot öster det mycket stora köket som var fyrkantigt och upptog hela husets bredd. Åt väster var storstugan som användes vid högtidliga tillfällen och var lika stor som köket, i mitten av huset var förstugan med ingång från söder och mot norr en liten kammare för främmande.

Alla rummens väggar och tak var panelade och oljemålade med blommor och blad på väggarna, i alla rum var stora öppna spisar. I mitt hem låg alla i det stora köket under den kalla årstiden. Detta ändrades dock sedan den nya stugan, som uppsattes det år jag föddes, blev färdig. (Jag menar här förstuga och kök.) Sedan bodde alltid farfar med drängarna där.

Klockan 5 på morronen var det att stiga upp för alla och då kaffet senare kokade var det efter drickande därav att ge sig av till olika arbeten. Klockan 8 var det frukost och kl 12 något som kallades 'unden' och kl 5 em middag då arbetet för dagen hos oss i regel var slut. Klockan 8 på kvällen åt man gröt och mjölk och kl 9 låg alla i sina bäddar, i regel.

Frukosten bestod av pölsa av utmärkt kvalitet, fläsk och potatis, pannkaka med fläsk, sill och potatis, paltbröd med fläsk, etc., vartill kom ett rikhaltigt smörgåsbord till alla målen utom gröten. Till unden var det alltid tjockmjölk och bröd. Till det var det i regel, kokt kött eller fisk, då både farfar och far var skickliga jägare och fiskare fanns det rikligt med både kött och fiska att tillgå.

I min barndom hade en jungfru 50 kr per år och en dräng 200 kr om han var duktig annars mindre, och de som gingo per dag hade 50 öre eller ibland 15 öre per dag, pigor och drängar hade därtill naturaförmåner. I Skyttmon torde det ha varit lika i alla hem.

Under min tid har byn helt förändrats, då nästan alla gamla hus försvunnit och ersatts av nya pampiga byggnader minnande om de goda inkomster byn haft och har av sina rika skogstillgångar. Min närmaste granne var Olof Persson född i Skyttmon 1842, död vid 91 års ålder, och hans hustru Kersti född i Storhögen ,Häggenås 1846. Hon lever ännu när detta skrives. Båda av gamla kärnstammen, arbetsamma och sparsamma, hustrun ända till girighet. Så vitt jag vet unnade de sig aldrig något nöje, bara trälade och sparade, någon egentlig inkomst hade de aldrig men det visade sig att det vid Olof Perssons död fanns 50.000 kronor i kontanter.

I sin ungdom ärvde O. Persson efter sin far hemmanet nr 3 i Skyttmon, men ville då inte ha hemmanet utan överlät det på sin bror Magnus mot en ersättning på 3.500 kr. men behöll 1/10 av hemmanet och avstod därför 350 kr av köpeskillingen.

Denna 1/10 del sålde han sedan till E.V. Pettersson i Öravattnet för
3.500 kr, men behöll 50 alnar i fyrkant till byggnadstomt där han också sedan byggde sitt hem. Olof Persson var en godlynt man, ansåg sig själv vara mycket klok och de andra dumma. Trots detta blev han alltid lurad i affärer, hans hustru därimot blev aldrig så vitt jag vet lurad, men alla som gjorde affärer med henne blev grundligt lurade.

Bröderna Henrik och Jonas Jönsson bodde på den gård som först koloniserades i Skyttmon, nämligen Aspnaset nr.1. Dessa bröder var så helt olika både till utseende och kynne som tänkas kan. Henrik var envis och tjurig, Jonas däremot var gladlynt och trevlig och var mycket omtyckt.

Det berättas en hel del historier om de båda bröderna. Henrik deltog aldrig i något arbete utan satt inne i stugan vid spisen nästan jämt. Jonas däremot var alltid ute och deltog i allt arbete. En dag under höbärgningen då det hade regnat hela dagen och när då slåtterfolket kom hem sura av dagens regn och trötta så hade vattnet hemma i stugan tagit slut och Henrik säger till sin bror, att nu kan du som ändå är blöt gå efter vatten. Jonas sade inte ett ord utan tog kopparbyttan som vattnet brukade bäras in i och gick, när han om en stund kommer tillbaka med vattnet slår han vattnet över sin bror och säger:

"Nu kan du också gå efter vatten för nu är du lika blöt". Ja, nu vågade inte Henrik annat än gå genast för nu var Jonas förbaskad.

En vinter avverkade Henrik mycket timmer, bland annat 3 000 sju tums grantimmer. När han så inte fick så mycket betalt som han ville, fick detta timmer på våren gå utan att vara intummat.

Jag har härmed ej velat säga något förklenande om dessa hederliga och rejäla människor. Henrik dansade gärna och var en skicklig dansör, trots sina 75 år förde han sin dam lika ledigt och elegant som de unga. Magnus Persson, hemmansägare till Skyttmon nr 3 var en ytterst nyfiken man. Om man gick förbi där så utfrågades man mycket noga om vart man skulle och vad man skulle göra där och när man gick tillbaka, hur det hade gått med ärendet man hade och vad de hade för sig i den gården.

Han var änkeman, hos honom var två bröder, Per och Erik, som ideligen utskälldes, men inträffade det att den yngste brodern, förut omnämnde Olof Persson kom hem, då hjälptes de tre hemmavarande bröderna åt att skälla på honom, alldeles som de tyckte att när de fått så mycket ovett under veckan kunde den som bara var hemma en stund behöva ordentligt med skäll.

Skällandet var inte så illa ment som det hördes för mot andra var de ytterst vänliga och tillmötesgående. Magnus Persson hade två jungfrur. Kerstin Olofsson som var född i Offerdal. Hon skötte under ett 30-tal år hushållet. Ingrid Stina Enarsson var född i Sörviken, Borgvattnets socken. Hon kom dit till gården när hon var 20 år och var över 90 år när hon dog. Hon hade hela tiden varit på gården och skött boskapen både vinter och sommar. Magnus Persson och hans bröder blev över 80 år gamla.

Gården sålde Persson på gamla dar till N.P .Gärd från Vimmarvattnet i Ramsele. Han vårdade de gamla, såväl bröderna som de två gamla jungfrurna på ett utomordentligt sätt. Sällan torde några gamla fått en så öm och utmärkt vård som dessa till sin död.

Min morfar, Per Nilsson bonde å hemmanet nr. 3, var född i Överammer, Ragunda, var lång och spänstig. Han hade två söner, tvillingarna Nils och Jonas samt min mor. Nils övertog gården, som han brukade till sin död, och Jonas blev trävaruman i olika trävarubolags tjänst. Han var under många år kommunalnämndens ordförande jämte många andra kommunala uppdrag. Min morfar minns jag inte mycket av, men han såväl som sönerna var dugliga och hederliga män.

Per Mattsson, hemmansägare å Skyttmon nr. 1 var född i Skyttmon, en ovanligt lång och kraftigt byggd man. Han hade i sin ungdom ådragit sig någon skada på ena benet som var styvt, gick med käpp vilken hade en stor mässingkrycka som av nötning var blank och av mig mycket beundrades.

Han snusade ur en stor lång mässingsnusdosa som också den var blanksliten och vacker. Han lär ha berättat historier om prästen med synnerligt intresse. Hans hustru Justina, var född i Stugun.

Erik Larsson och hans hustru Brita, var hemmansägare å Skyttmon nr 2. Erik Larsson var ej född i Skyttmon. De var båda döda i min barndom, det enda minne jag har av honom är att han brukade läsa i en postilla vid den andaktsstund som varje söndag förrättades i byn för dem som inte reste till Borgvattnets kyrka. Dessa andaktsstunder höllos regelbundet varje söndag eller helgdag och gick runt byn i varje gård, alla voro välkomna och alla bjödos efteråt på kaffe med bröd. Denna sed fortsatte till år 1886. Erik Larsson var även något kvacksalvare. Han efterträddes som bönpredikant av min morbror Nils Persson.

Om bröderna Henrik och Jonas Jönsson på Aspnäset nr.1 går många historier. Det berättas att bröderna hade en gris som fick en aktningsvärd ålder. Den blev hela sju år innan den fick sluta sina dagar.

När folk frågade varför de inte slaktade grisen, svarade bröderna:
"Nej, vi ska ju ändå ha en gris och då kan ju den här få leva några år till."

En vanlig frukosträtt i gården, var paltbröd med fläsk, en maträtt som bröderna tyckte mycket om. En dag ansåg en av pigorna att man skulle variera kosten och satte sej att skala potatis som hon skulle steka tillsammans med fläsk. Jonas satt och tittade på och retade upp sej på nymodigheterna men sade ingenting, men när pigan var färdig med potatisen, steg Jonas fram, tog skålen med potatisen och tömde den i grisbyttan med kommentaren:
"Han ske bli gla nu grisen när han få peran skala".

(Stig Andersson 1982)

 

2003-05-07