Stig Andersson



Sågen och kvarnen började att byggas 1896 och användes i nära 50 år.
Under 1990-talet restaurerades anläggningen och är nu i mycket gott skick.

 


Skyttmons såg och
kvarn byggår 1896-97


År 1895 började Skyttmons bönder att planera för en ny såg och kvarn. I byn fanns redan en äldre såg inbyggd i en loge men den började bli sliten och hade inte kapacitet för att såga det virke som behövdes i byn.


Sju av bönderna i byn gick samman och satsade var och en 50 kr som en grundplåt till bygget. De sju bönder som satsade 50 kronor till en grundplåt på 350 kr var Olov Henriksson, Henrik Jönsson, Magnus Persson, Nils Persson, Henrik Henriksson, Per Larsson, N. O. Johansson.

Till grundarbete och stensprängning anställdes år 1896 en stenarbetare P.J.Andersson från Ede. Enligt anteckningar användes 30,5 kilo dynamit, 16 ringar stubintråd, och 2 dosor tändhattar samt 5 borrstål allt till en kostnad av 104:28 kr, proviant och lön steg till 350:-.

Två bröder Westin från Ragunda anställdes som arbetsledare för bygget av sågen. Den nya sågen byggdes högre upp efter bäcken, en bit ovanför byn, där hade man möjlighet att dämma upp bäcken för att kunna driva sågen. På den plats där den nya sågen byggdes hade tidigare funnits en äldre såg med bara ett sågblad.

I januari 1897 anställdes en man från Fors vid namn Erik Petter
Johansson som hjälp vid bygget samt Johan Petter Forslund från Skyttmon. Denne Forslund blev senare när sågen var färdig, anställd som sågare och mjölnare i byn.

Dessa uppgifter är hämtade ur en dagbok och kassabok tillhörig Lars P. Eriksson, en av bönderna i byn som drev en lanthandel och även sysslade med skogsaffärer. Eriksson var tydligen den som basade för bygget. Enligt anteckningar betalade han ut avlöning till anställda i bygget och även en hel del materiel och maskiner till en summa av ca l 800 kr.

Från år 1897 finns även antecknat om stora leveranser av sågat virke till sågen, både plankor och bräder, men inga uppgifter om kostnader för detta virke. Ttydligen skänkte bönderna detta virke till såg- och kvarnbygget. På hösten 1897 var sågen färdig att tas i bruk, en modern ramsåg med kantsåg och hyvel samt kvarn, i nedre våningen spånhyvel och slipstenar samt smärgel för sågbladen.


Sågen drevs av en vattenturbin som drev de olika maskinerna med remmar och remskivor från drivaxeln. Sågramen köptes från Lingbo maskinverkstäder, kantverk från Waplans mekaniska verkstad och hyvel från EV.Beronius, Eskilstuna. Kvarnstenarna hämtades från en äldre kvarn. Turbinen levererades från Finhyttans maskinverkstad nr.5.nr 358.

När så sågen var färdig att tas i bruk beslöt byamännen att anställa en man som kunde vara byborna behjälplig med sågningen och att sköta kvarnen när säden skulle malas. En mindre stuga byggdes upp intill sågen som bostad för sågaren och hans familj. Den som anställdes var J.P.Forslund, han flyttade 1890 från Borgvattnet till Skyttmon.

Forslund var indelt soldat tillhörande I5 Östersund som fältjägaren nr.36. Stugan var färdig år 1896 och detta år kan man av anteckningar se att Forslund försökte göra fint i stugan. Då inhandlade han en rulle spännpapp för 7:50 kr samt 12 rullar tapeter a 2:40 st samt 1.000 st. pappspik för 75 öre.

År 1897 arbetade Forslund 45 dagar i sågbygget a 1kr/dag. Hans lön som jägare var 11 kr/halvår.



Sågforsen användes ibland för klädtvätt av Linnea Åslund
och Anna Kathrina Forslund.

 

Forslund och hans hustru Anna Katarina fick fyra barn som växte upp i den lilla stugan intill sågen. Tre döttrar flyttade vid vuxen ålder till Värmland och sonen Per blev kvar i Skyttmon och hjälpte sin far i arbetet med såg och kvarn. Familjen hade också skaffat några kor och när man inte hade någon egen åkermark fick man skaffa foder till djuren från skogsslåtter och myrslåtter efter Ammerån.

Anna Katarina brukade när hon hade tid över göra dagsverken hos bönderna i byn och hjälpa till med allehanda sysslor. Forslund var en mångkunnig man som förutom sin syssla som sågare och mjölnare även var snickare och timmerman, skomakare och hårfrisör.

Han kunde även stämma blod eller stoppa blodflöde vid olyckor, att stagga blod på jämtländska. Forslund byggde upp ytterligen en stuga en bit från den första någon gång på tjugotalet. Där höll han till med skolagning och tillverkning av vadmalstussar (vadmalsskor) samt en del snickerier. På södra sidan om sågen byggde han nere vid bäcken upp ett skjul mot en sten. Där hade Katarina en stor järngryta som hon eldade under och här tvättade hon kläder till hela familjen.

Började håret bli för långt brukade far följa med mej till Forslund för att klippas. Jag minns att det var med blandade känslor man slog sej ner på en pall i lillstugan hos Forslund för att bli friserad.
Han hade en benägenhet att med maskinens hjälp snagga en in på bara skinnet. Det tog i allmänhet några veckor innan man kunde visa sej ute på byn.

Sågningen började i regel i maj men kunde vid en tidig vår även börja i april. I slutet av juni började vattnet att sjunka i bäcken, trots att man dämde upp bäcken på flera ställen uppströms.

Till att driva kvarnen behövdes inte så mycket vatten. Man kunde i
regel mala sitt korn till mjöl eller gröpe någon dag då och då under hösten sedan man dämt upp i bäcken.

När sågningen började på våren var så bestämt att den som skulle ha virke sågat måste ställa upp med en man som hjälpsågare och en man som körde ut det sågade virket på norra sidan av sågen.

Det sågade virket lastades på en vagn som gick på räls, man drog vagnen fram till bron över bäcken och fick sedan bära virket till den plats där man hade sitt upplag eller brädstabbe. Varje gård hade sin bestämda plats där man lade upp det sågade virket i stabbbar med strö emellan varje lager för att torka bättre.

På södra sidan av sågen fraktade man ut ribb och bakar, även dessa kördes ut på en vagn som gick på räls. Den rälsen var uppbyggd på pålar så hög att man kunde köra med häst under.
På gavelväggen fanns en dörr där man fraktade in korn som skulle malas. Genom samma dörr bars sedan säckarna ut för att lastas på kärra eller vagn, öglan i väggen där man kunde binda hästen finns ännu kvar.

År 1919 monterades elektrisk belysning i kvarnen för en kostnad av 121 kr. Det kunde ju bli ganska mörkt när man skulle mala under sena höstkvällar. Det var med spänning man fraktade sitt korn till kvarn varje höst. Hur hade man lyckats med kornskörden den här hösten?

Jag minns förväntningen när mor för första gången skulle koka gröt av årets mjöl. Hade det varit en fin sommar med bra torkväder, var mjölet vitt och fint, men hade det varit en regnig sommar blev mjölet mörkt och smakade sämre.

Många gånger när det var brått med malningen kunde mjölnaren Forslund fuska lite med mjölsikten så när man skulle äta kornmjölsgröt brukade skalet från kornet fastna i halsen, inte så lyckat precis.

I kvarnen fanns på nedre våningen en rensmaskin även kallad kastmaskin. Med den kunde man rensa kornet och få det någorlunda rent innan man började mala det till mjöl. Skulle man mala det till gröpe till djuren var det inte så noga med rensningen.

De tröskverk som fanns i början av nittonhundratalet tröskade visserligen ur säden men rensade säden mycket dåligt.

Det var först i början av tjugotalet som det kom dubbelrensande tröskverk, då först fick man någorlunda rent korn eller havre. I övre våningen av kvarnen installerades en skrädmaskin även kallad skalmaskin. Med den maskinens hjälp skalades yttre delen av kornet bort innan man matade in dem i kvarnen.

Grannbyarna Mårdsjön och Öravattnet anlitade även kvarnen och sågen i Skyttmon, framför allt hyveln var flitigt använd. Det virke som skulle sågas, kördes i regel dit på vinterföre och lades upp i vältor vid sågen. När det var sågat lastades virket på hästvagnar för vidare transport till hembyn vilket kunde vara nog så jobbigt för den som skulle t ex till Mårdsjön med tanke på de branta backarna i berget ovanför Skyttmon.

I början av tjugotalet påbörjades byggandet av sex sk kronotorp på Laxsjöhöjden på kronans mark ca sex kilometer norr om Skyttmon. Vid byggandet av dessa torp behövdes en hel del virke för att kunna bygga upp bostadshus och ladugårdar, mycket av detta virke sågades på sågen i Skyttmon. Även mycket hyvlat virke behövdes för dessa byggnationer. Till taken behövdes stora mängder takspån som hyvlades på den spånhyvel som fanns i sågen i Skyttmon.

I dessa kronotorp kom att betyda mycket för dessa familjer som började bygga och nyodla mitt inne i storskogen. Många barn föddes där uppe i kronotorpen. I mitten av trettiotalet fanns där mellan femtio och sextio personer. Nu är större delen av denna by borta. De sista invånarna flyttade på femtiotalet och tre hus och två ladugårdar finns kvar men förfaller allt mer.

Enligt uppgifter jag fått nyligen, byggde man år 1896 upp själva stommen till sågen och sedan installerades sågramen och kantsågen. Sedan man byggt vattenrännan och justerat in turbinen och sågen, kunde man nu börja såga panelbräder till väggarna och även en hel del plank. Under 1897 spikades väggpanelen upp på såghuset. Samma år byggdes en bana med räls för att kunna transportera ut sågat virke med rälsgående vagn.

På en konsol av trä ovanför sågramen finns anteckningar om hur mycket som sågats varje år från år 1897 till år 1918,varför anteckningarna slutar år 1918 finns ingen förklaring till, det fanns ju ändå plats för mera anteckningar.

Den 27/4-1935 beslöt byamännen att man skulle höja priset för sågning man ansåg att det pris man tillämpat förut var för billigt, man hade då tagit ut ett pris på respektive 5,8,10 öre per stock beroende på grovleken. För virke under 7 tum var priset nu 20 öre per stock, upp till 12 tum 25 öre och över 12 tum 30 öre per stock.

År 1937 konstaterades att turbinhuset behövde renoveras på grund av sprickbildningar och sättningar. Styrelsen infordrade anbud på reparationen och den som fick arbetet var Aron Wedin i Borgvattnet. Mot en kostnad av 670 kronor åtog han sig att utföra arbetet, vilket han också under sommaren 1937 utförde till full belåtenhet. 1937 dog J.P. Forslunds fru Anna Katarina 67 år gammal och år 1939 dog J.P.Forslund, 76 år gammal.

Arbetet med sågen och kvarnen hade nu övertagits av sonen Per som under många år hade hjälpt sin far med arbetet i sågen.

Under vintrarna arbetade Per i skogen och när sågningen på våren var över gjorde han bland annat dagsverken hos bönderna i byn. Per hade nu bildat familj, hans hustru Vega kom från Borgnäset och i den lilla stugan vid sågen föddes en ny generation Forslunds. Vega och Per fick tre barn, två söner och en dotter.

År 1971 dog Vega Forslund och 1980 dog Per 75 år gammal. Han hade då under några år vistats på Bergegården i Stugun på vintrarna, men när våren kom flyttade han alltid hem till den lilla stugan på sågbacken. 1937 sålde Jonas Andersson (Skyttmo) sin andel i sågen till samfälligheten för 1 000 kr.

Han byggde sedan upp en cirkelsåg hemma på gården som efter hans död övertogs av sonen Henry. Den sågen drevs fram till början av 1950 med elmotor sedan användes traktor till driften. Byborna hade nu möjlighet att såga sitt virke på denna såg hela somrarna när man inte var beroende av vattendrift.

Skyttmons ramsåg var i drift fram till 1950, men vattenrännan och turbinhuset var då i mycket dåligt skick varför sågningen upphörde. Hyveln och kvarnen användes några gånger under sommaren 1950 när man lyckades samla så mycket vatten att man fick turbinen att gå runt.

Den 17/9-39 beslöt man att lyset i kvarnen skulle kopplas bort, man tyckte det var en onödig utgift att betala för elström när kvarnen så sällan användes. 1972 beslöt samfälligheten att lägga på plåttak på sågen när spåntaket på sågen var i dåligt skick, kostnaden för detta arbete blev ca 10 000kr, samtidigt byttes trasiga glasrutor ut för en kostnad på 300:-.

Efter Per Forslunds död fick hans barn köpa stugan med tillhörande tomt, där de växte upp under 1940-50-talen. De använder nu den gamla stugan som fritidshus på somrarna. Den är nu renoverad och fin och den gamla ladugården och vedboden är rivna och ersatta med ett nytt uthus. Den stuga som deras farfar flyttade in i under de sista åren på 1800-talet är nu7 i fint skick. Vi får hoppas att även sågen inom något år är renoverad och klar att ta emot sin första sågstock efter 50 år av stillastående och tystnad.

Att än en gång få höra hur den gamla ramsågen med kraftiga drag arbetar sej igenom sågstocken och förvandlar den till fina bräder.



2003-05-07