Stig Andersson


Slipstenen mitt hatobjekt


Under många år var lien ett viktigt verktyg när man skulle bärga det hö som behövdes till djuren. I min ungdom började i regel slåttern första veckan i juli med att man med lie slog all så kallad hackslåtter, små steniga ängar som inte gick slå med slåttermaskin, dem tog man först.

Sedan blev det att slå alla vägrenar och några små bitar myrslåtter som fanns i närheten av gården.

I min barndom var det alltid ett problem att få höet till djuren att räcka till. Den odlade jorden i byn var alldeles för liten i förhållande till de djurbesättningar man hade. På mina föräldrars gård fanns 6 kor, får och getter samt nästan alltid 3 hästar.

Att utfodra dessa djur med det hö som fanns på hemgården räckte inte långt. Då var myrslåttern efter Ammerån en räddning samt den ganska stora vallen i fäbodarna ca 5 km hemifrån. I slutet av juli eller början av augusti när höet var bärgat där hemma, var det dags att börja med myrslåttern efter Ammerån.

Nu började det eländiga jobbet att dra slipstenen i många timmar. Vi hade ingen slipsten där nere på Krokånäset, så det gällde att ha med nyslipade liar hemifrån, ca 25-30 liar brukade vi ha med oss, inlindade i säckar.

Jag minns en gång i början av trettiotalet. Vi skulle dra slipstenen i några timmar min syster och jag, min syster var 11 år jag var 9 år. 25 liar skulle slipas under kvällen. Slipstenen var stor och tung men sedan vi fått fart på stenen gick den ganska lätt därför att den var utrustad med rullager för axeln.

Den här kvällen var myggen mycket besvärlig och jag hade som brukligt var kortbyxor och var ett lätt byte för hungriga myggor. Jag böjde mej ner för att slå ihjäl några myggor på benet men glömde veven på slipstenen och fick en rejäl smäll ovanför ögat.

Jag tumlade baklänges och blev liggande i gräset med blodet rinnande ner över ansiktet. Min far tog vatten ur sliphon och tvättade av det mesta, sedan fick jag gå in till mor och få ett bandage om huvudet och efter en stund var jag tillbaka för att hjälpa min syster att att dra slipstenen. När man stått där bakom veven någon timme började tålamodet tryta, då brukade far trösta oss med att nu är det bara 8-10 liar kvar att slipa och då försökte man härda ut en stund till.

Men jag tänkte för mej själv att när jag blir stor skall jag skaffa mej ett jobb där man inte behöver några slipstenar.

När liarna var slipade var det dags att lasta den stora träbåten med liar och orv och räfsor samt proviant för en vecka och några filtar. Sedan började den dryga rodden ner till Krokånäset, ca 8 km hemifrån. När det var bra väder och inte för kallt, brukade vi ligga i ladan där nere. Man sov ganska bra med torrt hö under och en filt att dra över sej. Var det kallt om nätterna brukade vi få låna en stuga på andra sidan Ammerån.

Min far brukade vara uppe vid fyratiden på morronen för att kunna slå medan det var dagg i gräset. Det gick då lättare att slå och lien blev inte så fort slö. Detta på grund av att det var sand i gräset som vårfloden hade sköljt upp på land.

Jag fick tidigt lära mej slå med lie och när jag var 10 år kunde
jag hantera lie och orv så pass bra att min far måste erkänna att
jag var till god hjälp i slåttern. En man från Mårdsjön som var mycket duktig på att tillverka lieorv hade gjort iordning ett orv till mej som passade min ålder och storlek.

Var det bra torkväder kunde vi på eftermiddagen börja hässja upp höet. Småhöet eller som vi kallade det 'fetjehöet' lade vi i vanliga hässjor som vi efter några veckor bar in i ladan. Vi hade gjort i ordning en bår av två hässjestänger eller hässjeroår. Denna bår kallade min far för 'hevlan'.

Grovstarren gjorde vi iordning i starrgolv. Dessa hässjor gjordes så stabila och packade att de kunde stå ute tills man körde hem dom på släde under vintern. I dessa starrgolv hade man två hässjerostänger i bredd på varje omgång hö, här lade man i dubbla lager hö på varje flytt och trampade ihop.

När isen på ån frusit och blivit stark nog, var det dags att köra hem starren. För att kunna bära höet till hässjan måste man 'kämma' ihop höet med räfsan till ett sk fång som man sedan bar på axeln eller huvudet och höll då samman höfånget med räfsan.

En episod som jag tyckte var mycket otrevlig inträffade en gång när jag höll på att 'kämma' ihop ett höfång. Jag kände hur något kröp in under ena byxbenet och kilade vidare uppför benet. Jag kände vassa klor mot det bara skinnet på benet, men när djuret nådde upp till livremmen blev det stopp. Jag skrek till och klämde med båda händerna om föremålet som klöste sej fast i midjan och fick snabbt av mej byxorna.

Det visade sej vara en stor vattensork som jag klämt sönder så att inälvorna runnit ut. Efter detta såg jag mej noga för innan jag kämmade mina höfång.

De starrgolv som lämnades ute i väntan på vinterföre, blev ett kärt tillhåll för de renar som vistades här på vinterbete. När bönderna kom för att hämta fodret var många gånger starrgolven utrivna och nertrampade i snön.

Många var de konflikter som uppstod mellan bönder och samner på grund av dessa skador. Samerna var skyldiga att ersätta det förstörda fodret, men vägrade många gånger och skyllde på att det kunde vara någon annans renar som orsakat skadan. Det bodde ju samer i många byar häromkring.

Jag fick många gånger ensam köra ner till Näset och lasta hö från dessa starrgolv. Detta sedan vi kontrollerat isen, att den var stark nog att bära häst och lass.

Körsträckan från Näset var 8 km. Var det lite snö kunde vi köra isvägen ända hem, eller tog man sej upp till vägen mellan Boberg och Skyttmon vilket var ungefär lika långt.

Första gången jag ensam körde hö från Näset var jag 12 år. Den gången hade renarna hunnit före mej och av tio starrgolv fick jag efter mycket arbete ihop ett lass, i vanliga fall brukade det bli ett lass av två starrgolv.

En förutsättning för dåtidens slåtterarbete var att man kunde slå med lie. Efter en halv dags arbete med lien var man ganska mör i både armar och rygg. Min far var mycket duktig att hantera lien och det syntes på honom att han trivdes när han med lien gick lös på det daggvåta gräset, så kunde han arbeta i timmar med uppehåll någon gång för att bryna lien.

Jag minns en kväll i augusti 1931. Vi hade varit på Näset i två dagar och haft tur mer vädret, så vi kanske kunde bli färdiga på tre dagar till. Vi satt framför ladan och hade gjort upp eld. Min far kokade kaffe i den trebenta kaffepannan. Jag och mina systrar åt smörgåsar och drack mjölk till. Mjölken smakade än så länge ganska bra, men mot slutet på veckan brukade den vara ganska sur.

Min far satt länge och tittade in i elden och verkade fundersam när han tittade upp sade han liksom för sej själv:

"Ja, i dag fyller jag 50 år och jag är glad att vi sitter här, för någon uppvaktning vill jag inte veta av."

Att arbeta och slita var det bästa han visste vare sej det gällde att bärga höet eller att köra timmer på vintern, men min fars krav på oss barn var stora, många gånger allt för stora.

Efter en veckas arbete med slåttern, om vi hade haft tur med vädret, var det dags att lasta båten för att ro hem. Detta kunde vara jobbigt med tanke på att vi hade motström hela vägen hem. Var det därtill också motvind fick vi göra täta byten vid årorna, vi rodde med dubbla årpar och där gällde det att hålla takten.

År 1949 var sista året vi slog starrhö på Krokånäset. Det är nu helt igenväxt med stora videbuskar och ladan där vi sov över så många nätter har börjat rasa ihop.

För några år sedan åkte jag motorbåt ner till Näset. Det var ganska svårt att ta sej fram till ladan på grund av alla buskar. Inne i ladan hade bävern byggt en stor hydda, några plankor i golvet var borta och där hade han släpat in kvistar och byggt sin hydda.

Jag gick runt inne i ladan och läste alla namn och anteckningar som fanns på väggarna i ladan. Många av dem som skrivit sina namn här känner jag, men nästan alla är borta och jag inser, att detta är tidens gång. Även jag har mitt namn på ladans väggar på flera ställen, från trettiotalet till slutet av fyrtitalet. Ladans innerväggar är täljda och släta och går fint att skriva på.

En man vid namn Mattson har skrivit en hel vers på väggen år 1901 och han avslutar med att:"Nu åker jag hem från detta mygghelvete". Han har tydligen inga angenäma minnen från Krokånäset.

Jag sätter mej på tröskeln i ladan, sluter ögonen och minns. Jag
minns alla de gånger jag slet ont med lie och räfsa här på Näset
och jag kan ännu i tankarna känna doften från det nyslagna starrhöet på Krokånäset.

Jag är nog en av dom sista som minns hur det var att slita med lie här på näset.

Här kommer nog ingen slåtterkarl att bryna sin lie mer.


***


2003-03-23